Clooney igen dårå. Nu dyker charmknutten upp som den belevade hitmannen Jack (eller är det möjligen Edward…?) och när vi först träffar honom gömmer han sig i det svenska (!) vinterlandskapet där han dock ganska snart blir hittad av några mer eller mindre fientligt inställda typer och tvingas fly. Resan går till Italien och någon bortglömd bergsby där beskedet från den mystiske uppdragsgivaren är att ligga lågt i väntan på nya nya order.

Ploten till den här filmen ter sig ju onekligen rätt enkel och händelsefattig, och det är inte utan att man börjar dra lite gäspningar till höger och vänster alltmedan Clooney fikar, går promenader, kollar bergen, filosoferar med en präst och hänger hos den prostituerade Clara (Violante Placido). Filmen genomsyras hela tiden av en sorts mystik och dunkel som inte går att tränga igenom. Hur mycket jag än vill veta mer om Jack så håller Clooney honom kort och stram, med någon sorts agenda det inte riktigt går att bli klok på.

Så, precis när jag gör mig beredd att ta fram hushållsmotorsågen och göra processen kort, händer något med filmen. Rent manusmässigt får Jack en beställning på att bygga ett vapen. Men i övrigt vaknar filmen plötsligt till liv, får en sorts nerv och lite liv. Clooneys alltigenom till synes stabile figur blir plötsligt osäker på vad som väntar honom vid uppdragets slut. Dessutom känner han något som möjligen skulle kunna tolkas som…känslor… för den livsglada Clara. Och passar det en ensamvarg som Jack? Men vem är hon egentligen? Och vem är den mystiska Mathilde (Thekla Reuten) som har beställt vapnet?

Från att lulla på i såsig promenadtakt och mest skapa förvirring och otålighet låter verkets regissör, fotografen-som-blev-filmgubbe, Anton Corbijn filmen snäppa till sig en aning och dra in lite olycksbådande stämning i miljön. Tillräckligt mycket för att det plötsligt ska bli aningens intressant att se hur det hela ska sluta. Inget att klaga på vad gäller det visuella arbetet med att skildra Italien och de otaliga bergsbyarna, manuset är mer mystiskt än förklarande och fortfarande finns ett antal frågor kvar man som tittare kan ställa sig.

The American lider inte av actionsting på något sätt. Snarare tvärtom, historien är irriterande gåtfull, oklar och mot slutet riktigt olycksbådande, trots detta finns det ändå något i filmen som håller mig kvar och i viss mån alert genom alla de 105 minutrarna. Är det thriller? Drama? Fan vet, men George Clooney är som alltid stabil i sin roll, och kanske är det helt enkelt så att utan honom hade filmen verkligen fallit platt till den hårda italienska marken…?