Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.