Man undrar ju onekligen lite nyfiket vad regissören Kevin Smith fick filmbolaget att gå med på i utbyte mot att han regisserade denna film. Den första film där han inte varit med och skrivit manus (även om man en bra bit in i filmen börjar misstänka att Smith trots detta haft ett och annat att säga till om vad gäller händelserna), och en story som kanske inte är så mycket…eh…Kevin Smith. Filmen är allmänt sågad och slängd i dyn av proffstyckarna, och frågan är då om filmen verkligen är så dålig och usel som det gapas om…? Nix tycker jag. Som slapp kvällsunderhållning duger den gott, och jag skulle verkligen ljuga om jag påstod att jag inte drog på munnen vid ett flertal tillfällen, kanske till och med skrattade högt ett par gånger. Har jag då dålig smak, eller fattar jag ingenting om en films pros and cons..? Åjo, det vill jag nog hävda. Smiths alster är istället en simpel bagatell där det gäller att inte fundera alltför mycket (typ inte alls) på vare sig manus eller logik eller att skådisarna måste prestera på ett trovärdigt sätt. Det här får man nog helt enkelt se som roliga timmen framför kameran.

Bruce Willis och Tracy Morgan är polisparet vars käftar uppenbarligen går i ett, lagom illa omtyckta av kollegor och befäl. Den oerhört tunna storyn berättar om Jimmy (Willis) som för att kunna bekosta sin dotters bröllop tar beslutet att sälja sin dyrgrip i form av ett gammalt värdefullt basebollkort. Hans kollega Paul (Morgan) oroar sig mest för att hans fru är otrogen och ältar detta till Jimmys stora förtret. Den tunna storyn blir nu alltså ännu tunnare när Jimmys kort själs vid ett rån i samlaraffären och när det omaka polisparet tar upp jakten snubblar de rakt in i en ljusskygg gangsteruppgörelse. Så mycket mer behöver man inte orda om den här filmens handling. Vill du se kvalité ska du nog inte se den här, vill du däremot ha en stunds hjärnbefriad, larvig under-bältet-humor kan detta mycket väl vara ditt val för kvällen. Vill man skulle man också kunna säga att det är en liten obskyr hyllning till alla de polis-polare-filmer som ströddes ut i parti och minut under det glada 80-talet. Som för att understryka detta möjliga faktum har Smith också hyrt in gamle keyboard-virtousen Harold Faltermeyer (Beverly Hills Cop – say no more!) till det musikaliska stödet, vilket allt är lite festligt för oss som rände på biograferna då när det begav sig.

Någonstans läser jag mig också till att Smith alltid velat jobba ihop med Willis (förutom det lilla samspel de fick till stånd i Die Hard 4.0), och att Willis var av samma ståndpunkt. Därav Willis medverkan i det här alstret som väl minst sagt inte är i klass med just Die Hard-serien direkt…Vissa höjdpunkter dock när Sean William Scott dyker upp i ett par scener och stjäl föreställningen. Här är det lite humorvarning, antingen gillar man Scott och hans humor eller också påminner den om en irriterande klåda. Viss tolerans mot låg humornivå krävs troligen alltså som tittare här. Denna kväll var jag dock på gott filmhumör och ber att få hänvisa till ett uttryck jag läste hos bloggkollegan Rörliga bilder och tryckta ord: ”Hellre en dålig film än en tråkig film .”
Hear Hear!

Cop Out har inget att förtälja filmvärlden i moral, meningsfullhet eller syfte. Manuset är lövtunnt och bygger nästan helt på samspelet mellan Willis och Morgan. Smith drar handlingen forcerat framåt och slänger in en och annan actionscen som lite komplement, eller att fylla ut tiden med (välj själv). Det raka med filmen är dock att den heller aldrig gör anspråk på att vara större och viktigare än vad den är. Bra: nej, men underhållande så det räcker för en kväll i tv-soffan när det rätta humöret infinner sig och kravet på kvalitét har tagit ledigt.

Betyget: 2