Eller rättare sagt, The Man Behind The Mask Flmr goes into Halloweenhelg.
Barn i huset innebär troligen lite sköna attiraljer för att fullt ut ta till sig det sliskiga, kommersiella, budskapet från the US of A.

På vuxenfronten betyder det också att den normala högen med att-se-filmer får ligga till sig lite när Spökhögen plockas fram.
Efter en första grovsållning kommer troligen ett antal filmer av varierande karaktär att kunna avnjutas. Här i tipshögen samsas både lite nya alster liksom en och annan gammal pärla:

Halloween (1978)
Originalet förstås. Inga andra nyinspelningar eller halvtaskiga uppföljare göra sig besvär. Den första storyn om Michael M är den bästa och enda man behöver se i den serien. Carpenter fattade tidigt det där med att less is more, och att det ofta bara räcker med lite scary musik och lek med skuggor för att det ska bli hur skrämmande som helst. Flaggskeppet på en Halloween-helg skulle jag vilja säga.

  
Ginger Snaps (2000)
En ny bekantskap, ännu osedd, som jag bara hört positivt om. Ynka 39 spänn hos Discshop övertygade mig också om att det här är några tjejer jag borde lära känna lite bättre. Eftersom jag är svag för Varulvs-teman i skräckvärlden ska det bli synnerligen intressant med denna variant och dess symbolik.

En amerikansk varulv i London (1981)
Om begäret efter varulvar fortfarande är starkt kan man alltid ta till denna gamla klassiker. En av mina absoluta favoriter genom alla tider. Förvandlingsscenerna var på sin tid banbrytande, och en stor snackis bland oss som sprang på bio för att ta del av de två olyckliga amerikanernas äventyr i England. John Landis har alltid varit en favorit i the house of Flmr, och här har han fått till en underbar mix av råkul humor, skön musik och lite skräckrysningar. Se bara till att få tag i originalversionen med de bortklippta mardrömsscenerna intakta…

Dimman (1980)
Carpenter igen. Han lyckades även få till rätt sköna kusligheter i den här obskyra historien om den lilla kuststaden, vars jubileumsfirande får lite extra krydda. Inte lika läskig som Halloween, men den gode Carpenter lyckades rätt ok ändå. Tidsandan är skön brytning mellan 70- och 80-tal och förstärker nostalgikänslorna. Undvik dock nyinspelningen som pesten.

Sleepy Hollow (1999)
Tim Burton och Johnny Depp i högform. Smart blandning av skruvad humor och mörk goth-känsla som gör sig synnerligen perfekt en helg som denna, och i avdelningen läskiga kufar på film platsar ju Christopher Walkens inte-så-muntra figur bra.

White Noise (2005)
Utskälld nästan överallt, lite orättvist tycker jag som finner en del kusligheter i det här med spöken och röster som tar sig in via radiovågor och annat skumt i luften. Michael Keaton gör inte bort sig. Har man hemmabio-system rekommenderas dessutom att det dras på i volymen, då blir effekten snyggare och lite rysligare…

Poltergeist (1982)
Att inte nämna den gamla sköningen i det här sällskapet vore ett bloggtjänstefel. En klassiker helt enkelt. Det räcker så.

E.T (1982)
Inte så jäkla mycket skräck här inte. Men en bedårande och hjärtknipande saga som ju ändå utspelas under Halloween-helgen. Värmer i hjärtat varje gång man ser den…och det kan man ju göra tex en mörk Halloweenhelg med lite mysiga ljus tända.

En del att glo på således och detta är ju bara en liten del av alla de olika utbud som finns. Har man nu bara möjlighet att se en av de här godingarna och måste välja en ”politiskt korrekt” film för helgens högtid så blir vinnaren ganska givet ”Halloween” med sin krypande stämning, sitt olycksbådande plinkande på synthen och rätt tafatta, sköna, retromiljö á la amerikansk villaförort. Jamie Lee är the queen of scream med snygg stil. Och vem kan motstå Donald Pleasence som überskum psykdoktor…? Men som sagt, inga taskiga uppföljare. Original och kvalitét ska det vara.

Bonus:

Blues Brothers (1980)
Ingen skräck.
Inga rysligheter.
Men en jäkla massa skön musik och finurlig humor.
Går alltid hem.
Vilken högtid som helst.

Glad Hemskhelg på er!