Vildmarksrysligheter på svenska, eller tja…vildmarksspänning kanske är mer rätt uttryck dårå.
Hur som helt, det är man sannerligen inte van vid! Kan det vara något då? Eller blir det bara krystat, mögigt och hopplöst plagierande?

Klart historier som denna och andra liknande är plagierande!
Säg de som har något nytt att komma med…?  Nåväl, här är det alltså på svenska, och en gammal hund som yours truly drar genast öronen åt sig och börjar fnysa aningen skeptiskt. Orden svenskt + kvalité klingar i denne filmnörds sinne lika troligt som att någon av alla de jäkla trisslotter som inhandlats under åren skulle innehålla 25 000 spänn i 25 år.
Å andra sidan; plötsligt händer det…

Nu ska väl inte fallet här ska dras så långt som till succé, men oväntat nog håller dagens betraktelse stilen riktigt ordentligt. Eller kanske det är så att långfilmsdebuterande duon Olsson/Åkesson flirtat tillräckligt bra med utrikiska alster för att kunna sno så mycket att det ser bra ut och framför allt eget..?

Dystra Malin (Sofia Ledarp) ska från punkt A till B medelst bil och släpkärra. Tillvaron tycks inte speciellt bra och en tragisk händelse i familjen spär bara på dysterheten. Snart blir det också värre när hon i ensliga svenska skogstrakter träffar på en sådan där kuf som man inte alls vill bli bekant med. Ett par dramatiska turer senare är Malin fånge i ett ödsligt hus och utsikterna är inte direkt goda för ett fredligt frisläppande. Nu är dock vår Malin inget mähä, finner på råd och se där har vi oss starten på en fartig jakt i den svenska vildmarken serverad.

köpa bil av denne goe gubbe...?

Manuset ödslar ingen tid på sega förklaringar eller pedagogiskt berättande bakgrunder, här är det öppna spjäll från början. Och det känns friskt gott folk. Den svenska tramsstämpeln känns långt borta. Snarare går tanken till kanske den norska Rovdyr, men utan den filmens sensationslystna effektsökeri. Här satsas det mer på rak spänning och enkelt obehag som framför allt i början för tankarna till mästerverk som Liftaren (utan att för den skull komma upp i den klassen).

Filmen håller storyn tajt, segar aldrig ner sig och persongalleriet inskränks till ett fåtal individer. Kjelle Bergqvist äger naturligtvis varenda scen han medverkar i, och ingen kan med sådan skön naturlighet ge ordet ärkesvin ett rejält trevligt Svensson-ansikte. Ledarp gör sig som fisken i vattnet fast det handlar om den gröna skogen. Mer skitig och härjad, ju tuffare ser hon ut. Till och med Björn Kjellman fyller sina promenadskor riktigt bra. Klippningen känns tät och fotot snyggt, där skogens alla skuggor och ljud blir en snygg bakgrund till det som sker.

Försvunnen känns osvensk och enkelt underhållande utan tjafs. Filmens stora plus hittas i berättandet som trots en del logiska galenskaper, vilka ändå naturligtvis finns (vilken badass lämnar någonsin kvar nyckeln i en celldörr..!??!) och visst plagierande från stora filmvärlden, lyckas hålla på sig i det längsta vilket gör att jag som tittare inte riktigt vet hur det ligger till. Faktiskt. Och sådant gillas i den här filmbloggen. High five i soffan!