Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

6 kommentarer på “Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

  1. Kul att se någon som står upp för att älska denna film. Oftast ser man ju att filmdårar fnyser åt det faktum att den har ett av de högsta betygen på imdb etc. Jag tycker att den är bra men inte super, jag fick inte den där wow-känslan i magen som du så tydligt bevisar att du måste fått…

    Men Tim Robbins bästa roll måste ändå vara den i The Player! Väl?

    Gilla

  2. Aha, så det är DU som jackar upp Shawshank till topplaceringen på IMDb? För egen del intar jag ungefär samma hållning som Henke, bra men ingen wow-känsla. Det som är lite synd är att detta var en av de första gångerna Freeman gjorde en VO (vad jag kan påminna mig iaf) och det var så himla läckert. Den känslan har falnat lite efter att det har börjat bli lite väl många VO:s efter det. Så vad tror du om Darabont och The Long Walk? Kan bli riktigt bra.

    Gilla

  3. @Henke, Sofia; What can I say….I´m a sucker… 🙂

    The Player? hrm…njaeee…håller nog här ändå…

    The Long Walk? Känns helgjutet!! It´s a must-see!

    Gilla

  4. Jävligt bra film, absolut. Det är ändå inte någon av mina favoriter. Dessutom tycker jag att det är en hel del som känns onödigt överdrivet och skruvat. Hade man hållit tillbaka bara lite, lite så hade det varit ett mästerverk. Men som modern saga slår den det mesta.

    Gilla

  5. Ligger på mitt ALIM tema och den farten DET går lär filmen dyka upp ngn gång hösten 2014 😉 Var ett tag sedan jag såg den men sällar mig till Sofia o Henke ingen wow men bra. Förstår dock att den ligger högt på IMBD en lättsam men samtidigt allvarsam film som torde tilltala de flesta som ser den oberoende ålder o kön.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.