Någonstans läser jag att man inför arbetet med att skapa denna femte del om snuten McClane hade stora problem med att komma på vad Bruce Willis egentligen skulle få råka ut för. I dagens filmindustri har ju liksom det mesta i facket ”tung action” redan utforskats och avhandlats. Tillika inför en publik som idag är långt mer blasé än den var på t.ex. det glada 80-talet.

Ett tag hette det att McClane skulle åka till Japan för att hälsa på sonen, och väl där komma en lurig konspiration på spåren. Att valet till slut ändå föll på Ryssland får väl möjligen ses som en kommentar till att det är i det forna östblocket man hellre vill hitta dagens fiender och hotet mot det kära väst. Kärnvapen och uran på villovägar är ju ALLTID tacksamt att köra hittepå runt som ämne.

Här är alltså John McClane tillbaka igen. Och han ser väl ut ungefär som Bruce Willis gjort de sista tio åren. Inga nyheter där. Sonen Jack (Jai Courtney) finns uppenbarligen i Moskva, där han märkligt nog har blivit haffad för assassination minsann. Och det vet man ju, att i ryska fängelser vill man inte hamna.

Denna femte installation i serien är (naturligtvis) den absolut sämsta av dem alla. Willis kommer till Moskva, kör lite putslustiga kommentarer, får snart korn på sin grabb som visar sig besitta både viss expertis inom filmvåld som en rätt krystad aversion mot farsan. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de teamar ihop sig mot lömska ryssar i kostym med automatvapen och sedan är det egentligen bara en rasande snabb nedförsbacke mot finalen där så mycket skjutande som bara hinns med på 98 minuter stoppas in och kryddas med galna biljakter och domedagsbringande helikoptrar som bokstavligen skjuter sönder det mesta i sin väg.

Storyn tar paret från Moskva till Tjernobyl-området, och lurigheter runt åtråvärt uran får ligga som en ansträngd backstory till allt skjutande. Det är både dubbelbluffar och trippelbluffar innan eftertexterna går igång, och innan dess har naturligtvis Willis fått posera i både vit blodig t-shirt och gasta om att han ”är på semester!” samt avsluta med det givna ”yippee-ki-yay motherfucker”.

Om det möjligen någon gång funnits något som hade kunnat kallas Die Hard-själ, så märker man dock inte av denna här. Det hela är ljusår från det universum som en gång i tiden födde en av de härligaste filmhjältar i modern tid. Och visst, tiderna förändras. På andra ställen har jag skrivit att Die Hard en gång i tiden satte standarden för den nya, tunga, actionstilen inom modern film. Idag är vi så vana vid att specialeffekter samsas med digitala trollkonster på duken att vi knappast reagerar när en helikopter tycks ödelägga en hel byggnad i Moskva med allt vad det innebär av effekter och dånande ljud.

The Man med sällskap i en…hiss!

Och, vem kan klandra utvecklingen? Dagens actionstänkare i Hollywood är inte sällan dessa vidunder till filmiska bestar, vilka ofta dock tyvärr saknar den där lilla extra kryddan av en story som blir intressant och underhållande. Precis som Die Hard blev en gång i tiden. Ingen skugga ska dock falla över dagens bas på bygget, John Moore, som uppenbarligen fått ordern att satsa stålarna på explosioner, eldstrider och en bombastisk maffig ljudmatta för att dölja manusets tuggummikonsistens och skurkarnas blekhet. Han vet precis hur vinklarna ska ställas in och driver hela rullen enligt standardformulär 1 A.
Det ack så profillösa.

A Good Day to Die Hard gör år 2013 precis vad den ska. Därför går det heller inte att dissa den helt. Alla vet ju att John McClane gjort sitt som fenomen på vita duken, och att dessa konstgjorda skapelser förblir själlösa popcornstänkare som du glömmer i samma sekund de tar slut. Willis lagom loja skådespelande i jakt på lönechecken är väl ett bevis så gott som något. Godkänt som ösig action, men ”Nakatomi Plaza” känns väääldigt avlägset…