Återtittar kan ibland ge rätt sköna vibbar. Liksom olustiga. Filmer man trott att man haft en speciell åsikt om kan plötsligt visa sig helt ställd på ända. Filmer kan hamna i helt nytt ljus när man ser dem igen. Och så finns det ju filmer som har sin stadiga bas. Som aldrig förändras. Filmer utan gråzoner. Svart eller vitt. Skurk eller god. Enkla val.

Air Force One är naturligtvis en film av den senare varianten. En film vars enda syfte är underhålla, underhålla, underhålla och samtidigt befria våra hjärnor från allt vad tänka heter. Harrison Ford är antagligen USA´s tuffaste president någonsin. Bokstavligen. Han drar sig inte för att ta saken och lagen i egna händer, gammal stridis som han är, när ett gäng lömska terrorister med ”scary” Gary Oldman i spetsen begår den största skymfen av alla typ, att kapa presidentens plan! Detta görs så klart inte ostraffat, och när den sammankallade gräddan av militär- och strategisk expertis står handfallna och inte har en plan B (”därför att det aldrig funnits i någons tankar att detta kan ske”…ungefär) måste självklart allt läggas på en individ, the President himself.

Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktena om jag påstod att jag inte gillar det här. Det är Hollywood i sin äckligaste och mest underhållande form. In med rutinerad regissör, Wolfgang Petersen, ett soundtrack som skriker ut patriotism, effektfulla actionsekvenser på begränsad yta med skurkboss brytandes på utrikiska och ensam hjälte som stenhårt står emot allt, ja till och med avrättningar av hans egen stab, för att han vet att i längden förhandlar man bara inte med terrorister. Icke. Som ni fattar kunde den här filmen lika gärna kunnat heta ”John McClane tar flyget”…eller nåt. Samma koncept. Samma typ av film.

Djup i rullen? Sluta skämta nu.
Logik? Skulle inte tro det.
Underhållningsvärde? Så in i h-e!!!

Air Force One är en snygg produkt. Effektfull och galet adrenalinstinn. Ordet trovärdighet behöver vi inte nämna här och sällan har en president tvingats jobba så hårt för sitt ämbete som Fords hjälte får göra. Som motståndare är Gary Oldman the Man och jag börjar fundera på att man borde instifta ett pris till ”Bästa BadAss-Performance” där Oldman är en given retroaktiv pristagare (och det gäller för alla hans skurkroller!) . Det smäller, det väses ytliga repliker, det är gott om halv- och helkända skådisar i birollerna, stinkande oneliners sitter som en smäck (”get off my plane…!!!”). Och det är för jäkla spännande. Trots att man redan vet allt ! Bara det är värt en extra tumme.
Jag vet. Nu är man en sucker igen.