Etikettarkiv: David R. Ellis

Jan 4 2012

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.

Nov 8 2011

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.