Mer svenskt snutliv på engelska. Mer Kenneth Branagh, som faktiskt framstår som en av de mer lyckade gestaltarna av skånepolisen Wallander.

Som vanligt några minuters förundran över allt det svenska i detaljerna i kombination med det engelska språket och det typiska sättet som engelska dramaskådisar tycks välja som form för sitt agerande. Men när väl den lilla inledningströskeln är passerad så flyter det på i rätt behaglig förnöjsamhet, liksom förra gången.

Den här gången en liten rakare historia. Ett äldre par ute på skånska landsbygden hittas ihjälslagna, uppenbara spår leder mot det som kan vara ett illdåd utfört av mördare med utländsk härkomst och rykten börjar strax florera i Ystad vilket plötsligt förhöjer främlingsfientligheten i området. Wallander gör naturligtvis sitt bästa för att stävja känslorna, men upptäcker på det privata planet att även han har vissa problem med detta ständigt aktuella samhällsproblem. När han dessutom gräver djupare i det mördade parets historia visar det sig att en och annan hemlighet minsann finns att upptäcka i det fördolda.

Som jag nämnde tidigare är jag ingen storkonsument av Mankells historier om den dystre och problemfyllde kommissarien på skåneslätten, men av de fåtal svenska filmer jag sett, och nu dessa engelska varianter, så tycks det som att Mankell liksom många andra författare tar grepp på både gammal hederlig deckarspänning och samhällsåskådningar som får färga de olika historierna. Möjligen blir Wallander som karaktär lite för schablonlik alla de andra skuldtyngda antihjältarna som uppenbarligen hellre kör på osunt leverne än räknar in sig som fitnessstöpta duracellkaniner.

Branagh gör som vanligt ett mycket trevligt jobb när han käkar svensk pizza och ser på nyheterna i sitt svenska vardagsrum. Volvobilen kör genom förföriskt vackra böljande rapsfält, och jag inser varför jag alltid tycker om att komma till Skåne och dess färgstarka omgivningar. Historien rullar på i god kriminalanda, spänningen infinner sig ju närmare Branagh närmar sig lösningen och som helhet är det helt ok, där kvalitén som vanligt är som bäst när manuset rullar på i dramats tecken.

Wallander – Faceless Killers är en i raden av dessa rätt lyckade engelska versioner av Wallanders äventyr. Den är  som sagt rätt rak i berättandet, försöker väva in lite pliktskyldig samhällsdebatt men snubblar egentligen bara runt det brännheta ämnet. Branagh ler sällan och ser mest ut som han vill gå hem och sova. Först ser han dock naturligtvis till att reda upp den kinkiga situationen. Och det är väl bra så.
Svenskt på engelska. Helt ok om du frågar mig.