Ännu en i raden av till synes helt onödiga inspelningar av ett original från förr.

1978 kom den första filmen, ett alster från Australien som rönte viss framgång i avdelningen ”echo-thriller/rysare”. Nu då en ny aussie-regissör, Jamie Blanks, som känner sig tvungen att göra ny version med uppfluffade effekter och till råga på allt hyr han också in manusförfattaren till den första filmen! Sickna tokerier.

Peter och Carla ska ut och campa  i naturen, en avlägsen, omtalad, surfstrand lockar. Synd att påstå att paret njuter av varandras sällskap, glåporden och glirningarna haglar från ruta ett och man fattar på två röda att det inte är det bästa av förhållanden vi skådar. Hur bra är det att ge sig ut och campa då!? Speciellt som Carla säger sig hata tilltag som dessa. Den bufflige maken Peter framhärdar dock, och snart befinner de sig rätt ute i spenaten, låt vara ett underskönt landskap med en finfin strand. Planen är att möta upp ett par bekanta för ett par dagars R&R. Tror ni de dyker upp? Tror ni vårt par blir gladare av detta?

Både Peter och Carla beter sig dessutom allmänt svinigt mot naturen, slänger skräp hej vilt, hugger ned träd och agerar icke alls som man bör göra när man är gäst i naturen. Måttet rågas sannerligen när Peter helt hänsynslöst går illa åt en av havets många invånare, och verkningarna av parets framfart låter därmed inte vänta på sig.

En film att irritera sig på av många skäl. Förutom att det är en helt onödig version. Ett är Jim Caviezel som spelar över och tar helt orationella beslut (lyhördhet någon?). Hans motspelerska Claudia Karvan är inte bättre hon, pendlar från hysteriska utbrott till hånfulla verbala attacker och tillbaka till en sorts falsk märklig ömhet till sin make. Ordet naturlighet i skådisparets repertoar verkar inte finnas till hands. Filmen står ofta och stampar, som att den väntar på att komma loss… men inget händer. Och när det väl händer något så sker allt under några få minuter, vilket får mig som tittare att känna mig rätt blåst på konfekten.

Dessvärre kan man också irritera sig på att det faktiskt finns en underliggande historia som skulle kunna bli intressant, både det som sker på platsen, men även subploten mellan de båda makarna som man tyvärr bara väljer att snudda vid några pliktskyldiga minuter.

Long Weekend är snygg filmad australisk ödemark när den är som vackrast. Storyn haltar, men ok då…det finns potential för något annorlunda och udda, som dock slarvas bort med överspel och störande beteende från de två mänskliga inslagen i den här filmen. Och varför har jag så svårt för Jim Caviezel…?
Nu känns tummarna så där snälla igen.

”Mother nature has a dark side.”