Dags för ett nytt grepp i återtittssäcken, och upp på bordet kommer ett alster från firma Spielberg/ Tom Cruise. Efter det rätt framgångsrika samarbetet i Minority Report 2002 fick de här nu tillfälle att jobba ihop ännu en gång i en film som känns stabil men… kanske inte så mycket mer.

H.G. Wells gamla klassiker är smidigt justerad till nutid och försedd med lite ny flashig teknologi, även om Spielberg varit mån om att behålla den gamla karaktäristiska utformningen vad gäller de invaderande främlingarnas farkoster från boken.

Ray (Cruise) är den nonchalante och nästan odräglige deltidspappan som väljer helt fel tillfälle att få hand om sina två barn. Snart befinner sig både han och resten av en skräckslagen befolkning på flykt. Vart kan man ju undra eftersom de illvilliga oönskade från rymden tycks dyka upp precis överallt och sprida skräck med allt från dödsstrålar till makabra fångstarmar som placerar sina offer i något som bäst kan beskrivas som matburar.

Man kan tycka vad man vill om Hollywood och Spielbergs förmåga att väva in historierna i stråkar, känsloutspel och billiga tricks för att få publiken att känna medömkan, men ingen kan ta ifrån denne sagofarbror att han är och har alltid varit en mästare på att behandla ämnet förälder/barn och dess relationer på ett både engagerande och effektfullt sätt. Ray går på knappt två timmar från ett oansvarigt ego till en vilt kämpande pappa som vägrar ge upp när det ser som mörkast ut.

Javisst, Spielberg tar möjligen små genvägar och lätta illusioner till hjälp, men det blir jäklar så tätt och intensivt medkännande. Miljön i filmen blir också mer dyster ju längre Ray, sonen Robbie och dottern Rachel rör sig igenom det alltmer öde och skrämmande landskapet. Tempot tenderar efter ett tag att växla ned ordentligt och filmen hamnar farligt nära tomgång, men räddas precis innan detta av ett par plötsliga intensiva scener mot slutet. Som vanligt i en Spielberg-produktion toppklass på både effekter, skådespeleriet och helhetskänslan. Cruise behöver inte skämmas för sin insats och har allt som oftast sina ljusa stunder som skådis. De två barnen Dakota Fanning och Justin Chatwin visar upp ett riktigt bra samspel med stjärnan Cruise och jag tror faktiskt på att de är en familj, om än med vissa kommunikationssvårigheter i början.

Världarnas krig är en snygg nyinspelning där Spielberg satsat på att behålla den gamla skrämselkänslan från boken, originalfilmen, och kanske till och med Orson Welles klassiska radioteaterversion. På gnällkontot noteras att det är föga överraskande eller upphetsande rent storymässigt. Stjärnregissören håller sig på den stora breda vägen vilket betyder att vi rätt snabbt kan räkna ut på ett ungefär hur det ska sluta även med de inre känslokonflikterna.
Inte en av hans bästa, men hög lägsta-nivå.

”They’ve been planning this for a million years. We’re beat to shit”