Jag tillhörde en av de få i min omedelbara bekantskapskrets som inte gav ett spottstyver för Kjell Sundvall´s första Jägarfilm när den var aktuell. Svensk B-film av värsta slag med så fyrkantigt manus och stela karaktärer huggna rakt ur fördomsträsket att man (läs:jag) bara satt och blev förbannad.
Därför också minst sagt aningens misstänksam när dagens dvd-omslag släpptes i min handflata. Trots min (självklart väl grundade) aversion mot svensk film sägs det ju att fan blir präst när han blir gammal och således in i spelaren med Sundvalls nya alster för lite objektivt (?) tittande och upplevande.
Så värst mycket med förra historien har egentligen inte denna uppföljare att göra. Samma polis, Erik (Lassgård), som får dra upp till samma bygd igen. En kvinna försvinner mystiskt, en väldigt stark misstänkt finns men polisledningen vill ta in en oberoende polis till förhöret då den utpekade genom åren har retat upp alldeles för många locals, och i synnerhet polisen Torsten (Stormare), för att det ska kunna bli riktigt enligt reglementet i bedömningarna. (Att man då från Stockholm väljer att skicka upp Lassgård som har nära släkt i Torstens omedelbara närhet är ju i och för sig en liten ologisk manusgåta….)
Så, återigen för polisen Erik att på nytt uppleva den miljö han lämnat för många år sedan. Den inbundna och ensliga mentalitet som han uppenbarligen gör sitt bästa för att förtränga, liksom möjligen skamkänslor från förra filmen. Torsten är en till synes jovialisk och pragmatisk norrlänning som gift sig med Eriks brors änka och dessutom tagit hand om hennes nu nästan vuxne son. Ganska snart står det också klart att Torsten är van att tillvaron sköts på ett speciellt sätt, och främst av honom själv i ledarpositionen. Upplagt för konfrontation mellan honom och den inte lika lättledde Erik alltså.
Ok, vad vi har här är en brottshistoria lite snyggt invävd i ett drama som omfattar både familj, minnen, svek och det faktum att de lömskaste fiender kan lura i vassen. Eller möjligen den norrländska vildmarken. Och ja, jag blir faktiskt underhållen. Det är riktigt gött att få se Peter Stormare komma hem och släppa loss i en svensk roll! Stormare är ju inte direkt känd för att hålla igen sina rolltolkningar,och inget undantag här. Han är också egentligen den ende som spelar sin roll med stor passion, det märks att han tycker det är kul. Rolf Lassgård är å sin sida ett pålitligt kort, han kan ju säkerligen spela karaktärer som dessa i sömnen och med bakbundna händer. Men visst, han gör det stabilt och tryggt.
"tja du grabben..sådant här har ni väl inte i L.A. iaf..?"
Historien håller faktiskt på sig en bra bit in i speltiden och lyckas varva mindre spänning med ganska trovärdigt drama. Möjligen kunde speltiden kortats en aning och på så sätt fått lite tajtare tempo i mittpartiet. Men, varför klaga nu när det faktiskt håller ända vägen in mål överlag. Kanske är jag lättlurad, kanske är jag lite mildare i sinnet…kanske är det för att det är fredag…men det går faktiskt att hitta riktigt trevlig underhållning här.
Jägarna 2 känns inte alls lika plump som sin föregångare. Mer djup och mer effektivt berättad. Sundvall har lyckats med att ge hela historien liv och spänning på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom varvar han detta med toksnygga bilder på ett bedövande vackert Norrland. En aningen förvånad tumme upp från soffan är på sin plats.
Att se på den här filmen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.
Flmr - Om film och serier. Mest. 