Att en tillräckligt stark story understundom kan bli riktigt bra trots avsaknaden av kända nyllen i rollistan är väl ingen större nyhet.
Bra där också egentligen, det är ju trots allt historien som är viktigast. Eller?

Att kända skådisansikten per automatik inte alltid gör en rulle top notch är också en ganska vardaglig sanning. Ibland räcker det ju liksom inte att ställa ut skorna på plan. Och ibland dyker dessa kända nunor upp i produktioner där man inte direkt tänkte sig hitta dom.

Vad som lockade Robert DeNiro och John Travolta till den här rullen får man väl fundera vidare på, men inte kan det ha varit den konstnärliga approachen direkt väl? Ville de hemskt gärna jobba med varandra? Köra lite betald semester och hänga runt lägerelden för att klämma några pilsner? Eller var det kanske insikten om att bankkontot skulle fyllas på med dollars för lite lagom halvhjärtat arbete? Både DeNiro och Travolta börjar ju lite lätt att förfalla i branschen, om ni ursäktar uttrycket. De har sina bästa år bakom sig, och visst kan de gnistra till i ett och annat projekt men nog känns det här som en rulle-för-brödfödan-insats.

Visst spott och spä kan möjligen också uttalas då man inser att det är regissören Mark Steven Johnson som står bakom dagens händelser. En gång utskälld för sin version av Daredevil på film (dock inte av mig då jag tycker den är ganska ok!).

Nån kallade den här rullen för pensionärs-Rambo, och varför inte? DeNiro är Ben Ford, gammal krigsveteran från i början på 90-talet då USA lade sig i kriget i Bosnien. Givetvis dras han med plågsamma minnen och trivs bäst i sin ensamhet högt uppe Appalacherna där han kan sitta och häcka i sin jaktstuga och gå promenader i naturen. Snart ändring på dagsrutinerna då den serbiske ex-soldaten Emil Kovac (Travolta sportandes en underbar skäggvariant och med hysteriskt rolig serbdialekt!) plötsligt dyker upp från ingenstans. Bara sådär. En trevande vänskap övergår dock snabbt i otrevligheter då det visar sig att Kovac knappast av en slump knallat in i Fords livscirkel.

Dags för katt- och råtta-lek där båda får visa upp sina gamla trix och knep till beskådan och att ha övertaget. Inte utan att man tänker på den gamla John Boorman-rullen Duell i Söderhavet  från -68. Det handlar naturligtvis om gamla oförrätter och två män som bär på minnen de inte vill ha. Lite nödtorftigt drama förklätt som light-action.

Inte direkt upplyftande som filmupplevelse. Johnson kan dock inte beskyllas för att inte leverera snygga naturbilder när nu epitet ”vildmarksaction” ska stämplas in hårt. Inte heller kan man gnälla FÖR mycket på Travolta, som vanligt ÄR han bäst när han får spela buse eller ondskefull typ med dold agenda. Att han sen spelar över (som vanligt) är man ju nästan lite van vid nu. Tröttast i gänget känns DeNiro som kanske inte visste vad han gav sig in på..?

Gubbsen drar lite Jäger innan otrevligheterna

Historien är såklart det svagaste kortet, engagerar knappast fullt ut och den moraliska taken på de båda männens bakgrund och minnen berör knappast mig som glor. Men jag ger ändå Johnson viss cred för att han ändå inte råslarvar bort sin film eller hemfaller åt alltför simpla knep. En säck knyts ihop till slut och även om finalen kanske hos vissa känns slajmig och larvig…kunde det ha varit värre. Mycket värre till och med.

Killing Season är en genuin mellanmjölksrulle. Mest förvånande är att just DeNiro och Travolta ens ville ägna en sekund åt den. När de stod på toppen av sina karriärer hade de förmodligen hånskrattat åt erbjudandet. Så kan det gå.
Inte bra. Inte usel. Viss underhållning för stunden för den som är försonande mot de båda åldrande skådisarna.
Snabbglömt.