Howl (2015)

Brittryslighet av bästa adelsmärke.
Betygsatt med 5.2 på IMDb.
Som vanligt. (regel nr 1 på nätet; tro ALDRIG på IMDB´s betyg!)

När det vankas olustigheter från öriket kan man nästan alltid lita på att det blir både underhållande, spännande och rätt slafsigt. Inga undantag idag.
Och ni hör ju på titeln vartåt vi ska ta oss i den digra floran av myter!

Sista tåget, eller…kombinerade tåget/tunnebanevagnen… ut från London och Waterloo Station, och tågvärden Joe (Ed Speelers) hade gärna varit hemma i sängen sovandes istället för att med kort varsel få hoppa in på den nattliga turen ut på landsbygden. Sparsamt med passagerare, men här hittas förstås de typiska klyschorna. Och snart måste de alla försöka komma överens.
Mitt ute i spenaten, precis vid STORA SKOGEN, kränger tåget till och stannar. Vad är felet? Trasiga vagnar? Vilt på rälsen?
Eller….? ELLER….???!
En olustiger dans tar sin början för våra ”strandsatta” passagerare och personal. Tekniken strejkar, natten är ödslig och banne mig om det inte stiger en rejäl fullmåne över himlavalvet också! Nämen!

Och så rullar det på.
Klyschig spänning (som fungerar!) varvas med lagom gore av varierande sort. I första hand fokar faktiskt filmen på att skapa en genuin klaustrofobisk spänning i den utsatta tågvagnarna, vilket fungerar alldeles utmärkt då regissören…en Paul Hyett..verkar ha fattat grejen med att, likt Spielberg gjorde en gång i tiden, vänta i det längsta med att visa upp hotet. Istället bara snabba glimtar eller klipp från vad som möjligen lurar i nattmörkret.

goda råd blir dyra…och heta.

Ni behöver självklart icke vara Einsteins för att lägga ihop filmens manus och utveckling, sitt istället och njut av den sirliga och tryckta spänningen som uppstår i de bästa stunderna. Plus den svarta humorn! Ingen brittisk horror-rulle utan den sköna, mörka, humorn i tid och otid!

Vi får ett gäng utsatta, rätt osympatiska passagerare, som plötsligt måste börja lita och samarbeta med varandra. Inget fel på vare sig action eller effekter och min lilla svaghet för britternas variant på rysaraction får rejält med näring! Och dessutom Sean Pertwee (Dog Soldiers!) i ett litet inhopp! Smutt!

Blir slutet kanske lite…knasigt?
Ja, det blir det. Men vad fan…det kan inte dra ned betyget på en annars synnerligen underhållande skrämselrulle!

Dog Soldiers (2002)

Regissören Neil Marshall´s (Doomsday) debutfilm är sannerligen en uppfriskande fläkt i filmvärlden. Halvdussinet brittiska soldater på militärövning i skotska högländerna stöter på oväntat motstånd i form av en flock hungriga varulvar (!) som vill göra processen kort med de surmulna soldaterna som hellre hade suttit på puben och kollat in fotboll. Gruppens handlingskraftige sergeant tänker dock inte ge upp så lätt och de jagade soldaterna finner tillfälligt skydd i ett övergivet hus mitt ute i skogen tillsammans med den mystiska kvinnan Megan som dykt upp från ingenstans.

Dog Soldiers är så där härligt hurtigt rapp och galet spännande, även när man som jag nu ser om den efter ett par år. Den osannolika storyn blir bara bättre ju längre filmen går. Skönt skådespel här av idel gnälliga britter som inte missar en chans att leverera lite torr engelsk humor i tid och otid. Filmen visar också prov på finurliga och effektfulla scener när varulvspacket gör sitt bästa för att komma åt de barrikaderade soldaterna. Tacksamt också tycker jag att man valt att inte luta sig mot CGI-effekter, utan satsar mer på levande action, och kan man stå ut med att varulvarna stundtals ser ut som välsminkade maskeraddeltagare på styltor, har man här en liten högtidsstund framför sig.

Bland figurerna i denna militärövning med oväntad twist känns Sean Pertwee (Event Horizon) igen som den rejäle karlakarlen Sgt Wells, i övrigt är det jämnt spelat av de andra skådisarna vars ansikten inte direkt rosat filmomslagen men inte gör dem sämre i sammanhanget för det.
Livfullt, fantasirikt, skön humor och med den sedvanliga lilla överraskningen i backfickan.

Betyget: 3/5