Ytterligare en i raden av filmer som bevisar att man faktiskt kan komma rätt långt med både vilja, fantasi och talang när inte filmbolagsmiljonerna finns att tillgå. För att vara tillverkad inom det minimalistiska områdets yttersta gräns känns filmen oerhört välgjord med ett proffsigt yttre.

Sex år efter att en NASA-rymdsond kraschat i Mexiko innehållandes främmande livsformer och fått både mexikanska och amerikanska myndigheter att skapa en ”Infected Zone”, en sorts ingenmansland där man försöker hålla ”varelserna” i schack, befinner sig fotografen Andrew (Scoot McNairy) på fel sida av zonen i Mexiko.

Han är på jakt efter sensationsbilder i spåren efter befolkningens möte med ”varelserna” när order utgår från hans arbetsgivare att han med omedelbar verkan ska eskortera chefens dotter Samantha (Whitney Able), som också befinner sig i landet, hem till USA. Ytterst ovilligt accepterar Andrew det nya uppdraget, men sakerna kompliceras till det sämre när sista båten hem till USA missas och flygresa är uteslutet.

Återstår då endast för de två att med eskort ta sig igenom den ”infekterade zonen” för att förhoppningsvis nå fram till den barrikaderade gränsen mot Texas. En resa som företas med både båt längs smala floder och fotledes genom en allt vildare djungel.

Storyn är ju egentligen dumlöjligt simpel och enkelspårig, men regissören och uppenbarlige innovatören Gareth Edwards tar till smarta små trix för att hålla både mitt intresse och fokus uppe. Ett är att aldrig helt visa de mystiska ”varelserna” fullt ut, istället låta snacket gå OM dem för att istället lägga fokus på relationen mellan Andrew och Samantha som efter en trevande start växer sig allt starkare allteftersom färden går längre in i den skrämmande zonen.

Inget fel på dramaturgin när varelserna anas ljudmässigt i djungeln, lokalbefolkningen vet att berätta hemska historier om konfrontationer och naturen visar upp tydliga inslag på viss mutering med organismerna från rymden. Enkelt filmat och utfört, försett med lite enkla, hemmagjorda, effekter som mer än väl passar in. Den som fantiserar om alienaction blir troligtvis bara förbannad, för här serveras mer ett drama som i slutänden för tankarna lite mot dagens amerikanska gränspolitik.  Oklart om vinklingen är medveten eller bara ett lustigt sammanträffande, men det hela spetsar till sig ju längre resan mot den amerikanska gränsen fortskrider.

Monsters är en superbillig produktion klädd i ett snyggt yttre. Så pass stiligt att man nästan inte kan ana de enkla medel som den är gjord med. Effekterna som förekommer är helt okej i en story som ändå fokuserar mer på människorna som spelar rollerna än på de nya besökarna från rymden. Intressant film som slår tex Skyline på fingrarna med en mycket mer intressant story. Självklart också med en liten twist i slutet.

”I don’t want to go home”