Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt.