1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!