Tänk, jag halkar ju ständigt ned i det här zombieträsket.
Nästan så det börjar bli lite larvigt. Och naturligtvis kommer det inte att vara sista gången heller.

Nu dårå dags för engelska spralligheter.
De två småkriminella bröderna Terry och Andy har planerat en bankstöt för att på ekonomisk väg förhindra att deras farfars ålderdomshem bommas igen då nya moderna skrytbyggen ska uppföras på platsen. Kanske inte världens bästa idé, och än värre blir det när plötsligt en zombieepidemi (tjohoo!) bryter ut i Londons East End…och precis i närheten av pensionärerna! Återstår bara för våra hjältar (efter ett omständigt bankrån) att försöka ta sig till gamlinghemmet och se om farfar fortfarande är i livet. Inte det lättaste ska det visa sig, när gatorna fylls av dreglande och väsande döingar som raglar runt i traditionell stil och som vanligt  är envist sugna på att sätta tänderna i friskt människokött.
Fast…med lite vapenkraft och jävlaranamma kommer man ju som bekant långt när det gäller de flesta zombieraffel.

Svårt att inte känna vibbarna från Shaun of the Dead när man kikar på dagens rulle, och det är väl inget fel i det. Samma lite töntiga humor varvas med rätt roliga repliker och goriga effekter. Även om en del kanske är lite väl simpla då och då. Känslan är hela tiden att filmmakarna och de inblandade skådisarna har haft rätt kul här, och ett friskt och fartigt manus döljer ändå de bristande fläckarna så pass att jag som glor sitter och flinar förnöjt i soffan.

Just greppet att mixa pensionärer som ställs mot zombies känns plötsligt hysteriskt kul i en och annan scen. Det är ju lite samma rörelsemönster om man säger så… Bland gamlingarna blir det för övrigt mumma att skåda gamla Bond-bruden Honor Blackman som minsann vet hur ett automatvapen ska hanteras även på äldre dar. Alan Ford kanske inte är så känd till namnet, men den som sett Viasats reklam för sina sändningar från Premier Leauge vet då möjligen kanske vem denne kärve och gastande britt är. Dessutom med sin karaktäristiska accent från östra London. Att han sedan också dök upp i Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels gör ju inte saken sämre. Här som farfar Ray kör han på med gangsterstilen och dräpande kommentarer till höger och vänster som den mest naturliga saken i världen.

inget busskort!??! Ingen åktur zombiecreep!

Bered er inte på några nya innovativa grepp i genren. Snarare ännu en lite skojkul utflykt kryddad med skjutaction och töntkomik och en och annan rå effekt. Som sagt, ibland kanske det är bra att kika på zombiestuket ur ett lite lättsammare perspektiv, och inte så damn allvarligt.

Cockneys vs Zombies är föredömligt kort och friskt underhållande i all sin tramsighet.
Pang på liksom, levererat med sköna dialekter och lite hederliga ostiga effekter utan att förlita sig på CGI-stuket till 100 procent. Inget du kommer att spara i fina minnesarkivet, men sådana här tokerier är jag allt lite svag för…fortfarande.
Extra plus också till skönt soundtrack med Madness-vibbar!