Steven Soderbergh känns allt lite som en kameleont i regissörsskrået.

Hoppar friskt mellan genrer och stilar som om det vore det mest naturliga i världen. Är det möjligen han och Ang Lee som lyckas mest med denna företeelse?

Här en sorts experimentfilm, en finurlig hyllning till de gamla 40-talsrullarna som vräktes ut av Hollywoodstudios i parti och minut. Som traditionen bjuder är allt här inspelat i svart-vitt, inomhus i studiokulisser och med t.ex. gamla hederliga ljudbommar hängandes över skådisarna (till och med synliga i vissa sekvenser). Även kameralinserna är av retrostil, allt för att ge filmen en gammal look. Och visst, det kunde mycket väl vara Bergman-land eller Bogart-gränder jag skådar.

Istället är det George Clooney som knallar runt i ett sönderbombat Berlin efter andra världskrigets slut. Som reporter har han återvänt för att skriva om de förestående fredsförhandlingarna i Potsdam då Berlin och delar av Europa skulle diskuteras mellan ryssar, engelsmän och amerikanare. Staden bestod som bekant av olika zoner, kontrollerade av de segerrika allierade och ryssarna. Random (?) händelser gör att Jake Geismer (Clooney) plötsligt träffar på sin gamla älskarinna Lena (Cate Blanchett), numera prostituerad, som dessutom också verkar vara insyltad i något högst murrigt och oklart. Och vad spelar den forcerat irriterande soldaten Tully (Tobey Maguire), nuvarande älskare till Lena, svartabörshandlare samt utsedd chaufför till Jake, för roll i det hela? Jake låter sin murvelnäsa (i kombination med vissa känslor för Lena..?) läggas i blöt och får veta att vissa ljusskygga aktiviteter i Berlin gräver man inte i ostraffat.

Soderbergh har kalaskoll på både stämning, ljus, övertydliga dialoger, regntunga gator och avsked vid flygplatser. Som om han läst på sin filmhistoria. Det enda som saggar blir faktiskt manuset som känns lite omständigt och tar kanske onödigt lång tid på sig innan det kommer till skott. Clooney är såklart en rutinerad räv som vet hur man för sig i en svartvit bild med uniform på, även om känslan här är att han kör på rätt mycket på autopilot. Cate Blanchett kan som vanligt det här med att lysa upp en filmscen med sitt agerande, även i ett färglöst tillstånd. Här som om hon gått lös på allt Ingrid Bergman någonsin presterat inför sin insats. Naturligtvis kommer hon undan med allt i sitt agerande. Classy.

classy-cate håller clooney på halster

Det är mystiska män i hattar, lösa ledtrådar, skugglika gränder och mörka hemligheter. Och visst tror jag att jag kikar på en gammal nostalgisk rulle från förr. Det är egentligen bara nyanser och svordomar i språket samt lite lättklädda scener som avslöjar moderniteten rent filmiskt.

The Good German duger helt ok för stunden. Historien i sig är inget som får adrenalinet att flöda hos mig som tittare direkt. Det roliga ligger mer i att se på den som det filmiska experiment det är. Noirkänslan har uppenbarligen varit i fokus hos regissören, och det är något han lyckats riktigt smutt med.
Mer intressant upplevelse än bra.