Etikettarkiv: Christopher Smith

Maj 2 2011

Severance (2006)

I och med den här rullen har jag nu betat mig igenom samtliga (4 st) av regissören Christopher Smith´s långfilmsalster.

Konstaterar att mannen inte direkt tenderar att hålla sig i samma fack vad gäller miljöer och ramhandling även om stilen kan kännas igen i de flesta filmerna. Summa summarum känns det dock som Black Death med sin annorlunda och rätt genomtänkta historia är det starkaste kortet i leken.

Här handlar det om teambuilding i Ungern! Bara en sådan sak.
Ett rätt udda sällskap från ett brittiskt vapenföretag ska ut i naturen under ett par dagar och ha samkväm för att stärka banden. Målet för vistelsen är en av företaget införskaffad lyxvilla på den ungerska landsbygden. Givetvis går allt åt skogen och sällskapet får snart fullt upp med att hålla sig vid liv när de hotas av synnerligen skogstokiga galningar i omgivningen.

Den högst osannolika storyn är egentligen rätt usel och tafflig. Dock är det något med utförandet som ändå roar mig som tittare stundtals. Kanske är det den uns av brittisk humor som Smith lite lagom snyggt kryddar scenerna med. Känslan är annars att han i sina övriga filmer varit rätt konsekvent i vilken riktning filmen ska färdas. Här är det betydligt mer simplare och filmen står hela tiden och väger mellan blajhumor och försök till rysligheter.

Det är naturligtvis ingen nyhet, inte ens för den som inte sett filmen, att det handlar om ett sällskap som decimeras allt eftersom speltiden rullar på. Frågan är som vanligt bara hur och på vilket sätt pinan kommer för de inblandade.

Humorn räddar lite av behållningen, i övrigt är det förutsägbart och den bakomliggande historien till allt som händer känns lite för krystad för att få passera utan gnäll. Varierande klass på effekterna, där Smith inte går för den värsta goren och det känns väl rätt ok i det här sammanhanget trots allt. Skådisgruppen kämpar på med det haltande manuset och rätt snabbt kan man förutse vilka som ska stryka med först och vem som blir dagens man/kvinna.

Severence kör en sorts crossover mellan humor och slashergenren. I en del scener underhållande när humorn och ironin får lite spelrum, men annars är det rätt fritt från överraskningar och spänning. Svagt godkänt.

”Shall I make a cup of tea?”

Apr 20 2011

Triangle (2009)

Efter att ha läst bloggkollegan filmitch´s synpunkter på ovanstående titel blev nyfikenheten tillräckligt stor för att själv ta en titt på den här rullen. Lite passande också kanske eftersom jag nyss tagit del av regissörens, Christopher Smith, senaste alster; Black Death.

Ett seglande sällskap, där unga Jess sticker ut med sin nedstämdhet och deppighet, hamnar i trubbel när en plötslig orkan dyker upp och börjar leka hela havet stormar. Segelbåt blir snabbt vrakbåt och läget verkar hopplöst när oceanångaren (snyggt gammalt ord det där) Aeolus dyker upp från ingenstans och liksom bara stannar till som den naturligaste sak i världen. Våra skeppsbrutna jublar, skuttar ombord och allt vore väl frid och fröjd om det inte vore för att skeppet verkar helt övergivet.
Behöver man påpeka att de nog aldrig borde ha gått ombord…?

Vad som verkar rätt simpelt och enkelspårigt storymässigt maxar strax upp till en otroligt mystisk och obehaglig upplevelse där allt verkar centrera runt den minst sagt labila Jess. Händelser som känns helt oförklarliga får sina murriga förklaringar ju längre den olustiga historien rullar på och slutintrycket lagom till eftertexterna blir att Smith, som knåpat ihop sitt eget manus, visserligen slagit knut på det mesta, men lyckas också på något lustigt sätt komma undan med det genom att sy ihop historien med bla hjälp av lite gammal hederlig antik mytologi utportionerad och vässad till modernt snitt.

Mer mystisk än våldsam men med detaljrika effekter och sin beskärda del av gore gör den till en märkligt intressant historia där man liksom bara känner ett enormt behov att att veta vad som egentligen pågår. På skådisfronten rätt normalt utan överraskningar där dock Melissa George som Jess får axla den tunga biten och gör det med stabil oro i ögonen.

Triangle är i grunden en enkel film som förkläs i lite snygga filmkläder och förses med ett listigt manus. Ju längre man sitter kvar, ju mer börjar man fatta. Och den lite irriterande känslan som gnager i en efter är att man ju borde fattat från första början. Intressant, två bra nu från Smith. Han blir förlåten för Creep.

”Oh you’re just having a bad dream, that’s all baby. That’s all it was. Bad dreams make you think you’re seeing things that you haven’t.”


Apr 14 2011

Black Death (2010)

Ok. Först tänker man att “det blir nog en stunds lite svajig underhållning…i bästa fall, om inte bristerna lyser igenom för mycket”. För det är ju liksom ett sådant upplägg.

Engelsk (förhållandevis) lågbudgetrulle, en regissör vars enda verk jag sett förut är den halvdana Creep, Sean Bean som namnet nummer ett i rollistan vilket kan betyda både vin eller vatten vad gäller honom och en handling som tar avstamp i den pestdrabbade häxnojiga medeltiden runt 1340-talet. Hmm..kanske är det inte så bra att se den här så tätt inpå Cage-rullen ”Season of the witch”…?

Men oj vad jag får tillfälle att sätta mina farhågor på skam. För vad är det vi serveras här om inte ett stycke…tja.. livsåskådningsdrama där religionens existensberättigande för oss människor sätts i centrum. Och allt med en våldsam och fatalistisk twist.

När pesten drar över den engelska kontinenten som värst åtar sig unge munken Osmund att fungera som vägvisare åt den bistre hårdingen Ulric (Sean Bean) och hans betalda knektar som fått i uppdrag av självaste biskopen att ta sig till en mytomspunnen avlägsen by där pesten inte lär finnas tack vare närvaron av en nekromant, en andebesvärjare, som sägs kunna väcka döda till liv. Vore det inte förträffligt om kyrkan kunde lägga vantarna på en sådan gudlös varelse och kontrollera de oheliga krafterna i dessa mörka tider?

Osmund själv dras med tvivel över om han valt rätt i tron, bla har han i smyg en kärlekshistora med en kvinna, och ser plötsligt den förestående resan som ett sätt att en gång för alla komma till insikt. Mycken möda och besvär tar sällskapet slutligen till den lilla byn, men där väntar självklart den slutgiltiga prövningen.

Christopher Smith´s alster är lite svår att placera in i ett självklart fack. Omslagstexter pratar om skräckthriller och rysare, vilket känns helt galet. Däremot är det ett skitigt drama, inga vita tandrader här inte. Fotot är blekt och färglöst, landskapet känns onekligen sjukdomshärjat ned i minsta grässtrå. Inte förrän den avlägsna byn uppenbarar sig tonar färger fram på ett helt annat sätt. Effektfullt. Våld förekommer i lagom mängd och väjer inte för detaljerna. Miljön blir skrämmande bara genom att vara så eländig och befolkad av människor som är fullt övertygade om att världen håller på att gå under.

Där Smith lyckades köra Creep i botten efter en lovande inledning, håller det mer hela vägen här. Snarare ökar ovissheten och plötsligt är det inte så självklart vilka som är de goda och onda. Vad döljer byn för hemlighet? Vem är kvinnan Langiva (Clarice van Houten), som kan kalla tillbaka de döda, egentligen? En demon, en ängel…eller något helt annat?

Black Death känns som en skön liten smygare i min bok. En stunds envig mellan religionens betydelse och sanna verkan i mörka stunder ställd mot individens tro på sin egen natur och det fria tänkandet. Hur mycket är människan beredd att offra i kyrkans namn? Vad driver den sanna övertygelsen? Se där, lite intressanta frågor utkastade av en gedigen skådisensemble i en överraskande bra film.

”I am death. Vengeance is mine! ”