”One weekend Major Smith, Lt. Schaffer and a beautiful blonde named Mary decided to win World War II.”

Men titta, Hollywoodsk 60-tals-tagline-humor av bästa märke!
Rentav lite åt Tarantino-hållet kanske? Dagens film stoppas med glädje ned i samma sköna säck som andra fina alster i den här genren från samma tidsperiod; 12 Fördömda Män, Kanonerna på Navarone och den förtjusande Kellys Hjältar (som dagens regissör här, Brian G. Hutton, skulle basa över bara några år senare)…för att nämna några. Filmer vars adelsmärke var ren och skär krigsunderhållning, äventyr och proppade med cliffhangerscener. Detta alster sågs av mig både på bio och senare på VHS i yngre dar, och förtjänar helt klart sin plats i den berömda återtittskategorin.

En klassisk story naturligtvis, och en klassisk bok signerad mästaren i genren Alistair MacLean. Vad möjligen en del inte kanske känner till är att MacLean faktiskt skrev filmmanuset på beställning, och då bestämde sig för att också göra en roman av den. Således i teknisk mening ingen bokförlaga som ligger till grund här.

Det hela är raka puckar och utan krusiduller, det är andra världskriget och en amerikansk general sitter fängslad av nazisterna på Schloss Adler (egentligen Schloss Hohenwerfen, som faktiskt går att besöka än idag), en superduperborg belägen i de sydtyska alperna. Den gode generalen kan nu sitta inne med känslig info som berör den förestående D-Dagen, vilket kan vara nog så besvärande för de allierade. Bara ett alternativ finns, skicka ut ett par listiga tuffingar att smyga sig in i slottet och frita gubben innan han hinner förhöras alltför mycket. Lättare sagt än gjort då slottet ligger högt på en bergstopp och enda vägen dit är via en linbana, och dessutom är stället bevakat av elittrupper i massor. Härliga förutsättningar! Gamle MacLean visste how to make them.

Stor helaftonsfilm kräver kändisnamn i rollistan och enter Richard Burton ihop med Clint Eastwood. Burton som listig engelsman och Clint som inhyrd jänkare som står för musklerna och the looks. I sann 60-tals anda hålls det mesta kort och simpelt. Våra hjältar ödslar ingen större tid och tar nazister av daga lika lätt som vi smashar myggor en ljummen sommarkväll. Enligt uppgift är bodycounten i dagens äventyr runt 100 pers, varav typ 98 är tyskar. Pang på bara.

die nazi-bastard!

Dock, som i de flesta av MacLean´s historier, finns det såklart en och annan tvist inbakad. I dagens äventyr en av de mest långsökta och kanske mest omständiga. Men what the hell, två timmars finfin underhållning värks ju fram komplett med lite snygga klätterscener mot backdrops the 1968-style. De goda grabbarna får också naturligtvis hjälp av två snygga hjältinnor och en galet effektiv väska som innehåller uppenbarligen obegränsad mängd sprängladdningar som gör underverk mest hela tiden. Trots den lite luriga sidohistorien är det aldrig någon tvekan om hur det ska gå. Historien är egentligen av underordnad betydelse, och här gäller det att ösa på med action, effekter och fartiga scener ända in i kaklet.

Örnnästet är en lyckad äventyrsrulle i sann nostalgisk anda av sin tid. Ingen större tid ödslas på djupsinnigheter i historien trots klurigheterna. Det smäller och är tillverkat enligt framgångsrikt recept där det mesta handlar om att ge nazisterna på skallen. Regissör Hutton har bra driv i hanteringen och det känns småspännande mest hela tiden. Trots den givna utgången och den egentligen helt tokiga tillrättalagdheten i manuset.
Här vet man vad man får.