Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Nov 3 2011

Quarantine (2008)

Vilket guldläge som plötsligt uppstår. Som av en tillfällighet står jag en kväll med två versioner av samma historia i nävarna. Bara sådär.

Nog för att man föräras epitetet filmtok i sociala bekantskapskretsar, men en visst mått av sans gör sig ändå påmint när jag tänker att det kanske ändå får väljas en av filmerna just för tillfället att kikas på. Markservice, viss trötthet och det faktum att man ett antal timmar senare måste upp till det som populärt kallas ”jobbet” är tunga trista faktorer som väger in.

Och eftersom jag nu också absolut inte anser att det på något sätt är ett helgerån att spela in nya versioner (även om det i  90 procent av fallen BLIR skit) så kan väl en amerikansk version av det spanska originalet REC få chansen dårå (fast egentligen berodde det helt på att lotten fick avgöra. Faktiskt. Och det störtlöjliga faktum att det är kul att lite rebelliskt göra tvärtom ibland…)

Tv-reporter Angela (Jennifer Carpenter) med kameraman ska hänga med en lokal brandstation under en hel natt för att göra ett program om de som jobbar när vi andra sover. Stämningen är naturligtvis sådär lagom käck, laidback och lite sexistisk.

Annat ljud i skällan när larmet går och tv-folket hänger med ut till ett hyreshus där märkliga saker händer. Så märkliga att hela huset sätts i karantän med våra hjältar instängda ihop med de vettskrämda hyresgästerna. En sorts sjukdom verkar härja fritt i kåken, med misstänkta drag av zombie-symptom…

Tv-tjej som inser att det blir problem att hinna till morgon-tv-soffan..

Tja, ni känner ju naturligtvis redan till historien, och frågan är kanske tvådelad; är det en bra story rent generellt? Och är denna amerikanska version något att visa upp i Europa?

Som den simple man jag nu är, förstår jag att uppskatta en story som innehåller isolerade utrymmen, ovissa karaktärsutvecklingar och framför allt med stänk av de erbarmliga zombisarna. De som alltid tycks dyka upp i tid och otid.

Amerikansk eller spanskt, skrämselkurvan pekar uppåt. Handhållen kamera som slängs än hit och dit, tappas och blodas ned. Bra driv i tempot när det väl går upp, och framför allt ovissheten om vad som ska hända. Är det här första gången man ser storyn kan man banne mig inte direkt klura ut vad som ska hända härnäst, eller vad som döljer sig bakom dörren som ingen är direkt pigg på att öppna. Historien är rak och kör inga onödiga omvägar, känslorna är stirriga och personerna flimrar förbi likt skuggfigurer i natten. Till och med Angela förpassas till birollskulissen ju längre filmen går, där skuggor och mörkret tar hand om de ledande rollerna.

Carpenter går från flirtig reporter till skrikhals med en kameraman i hälarna som ologiskt nog ständigt ser till att ha kameran på och rikta den åt precis rätt håll i handlingen…

Quarantine är troligen knappt värd en blick om du frågar originalets upphovsmän, men som generell story är den sevärd. Det är ett skönt grepp på de odöda rackarnas framfart på filmduken och jag hade i alla fall inga problem med underhållningsvärdet och rysandet längs ryggraden.

Och originalet då? Jodå, det tar vi vid senare tillfälle. Rapport följer givetvis i ärendet.

Okt 31 2011

The Skeleton Key (2005)

Av ställen i USA som man bör hålla sig undan ifrån verkar New Orleans vara ett.
Kanske inte just själva staden, men omgivningarna och resten av delstaten tycks i filmens värld vara ett enda virrvarr av otrevliga detaljer som träsk, alligatorer, en och annan inavlad mördare och framför allt skumma religioner och kulter i legio.

Så även här. Alltid svala och snygga Kate Hudson jobbar som vårdare för åldringar och umgås med någons sorts idealistisk tanke om närhet, omsorg och ett genuint intresse av att ta hand om sina äldre medborgare. När hennes senaste arbetsgivare inte direkt lever upp till detta snokar hon via tidningen upp ett nytt jobb som privatvårdare till strokedrabbade Ben Deveraux (John Hurt) som bor i ett ståtligt mansion mitt ute i träskbebyggelsen där strikta och misstänksamma hustrun Violet (Gena Rowlands) sköter markservicen. Enda kontakten med omvärlden sker egentligen bara via parets advokat Luke (Peter Sarsgaard). Och så Caroline nu då.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän vår hjältinna börjar märka att sakernas tillstånd inte riktigt är som de borde (är de någonsin det om man jobbar år ett skumt par som bor mitt ute i träsk!?). Det är små detaljer som gäckar Caroline, små saker som Violet tycks vilja undvika att prata om. Som tex det faktum att det inte finns några speglar i huset. Eller att dörren till det okända vindsutrymmet är låst. Eller att stackars Ben visserligen inte kan prata efter stroken men ändå uppvisar STORA tecken på ren och skär rädsla.

"prata ur skägget karl..!!"

Mycket att avhandla således under filmens speltid, och detta i en miljö som ju nästan på ett löjligt sätt inbjuder till att stapla klyschor på hög och ta den lätta vägen med ett manus som ser till att checka av de berömda kontrollpunkterna längs vägen. Trots att det på inget sätt blir nyskapande eller sensationellt underhållande håller det sig på en lagom trivsam nivå. Mycket naturligtvis beroende på filmens ensemble där Gena Rowlands mycket snyggt tävlar om uppmärksamheten med Kate Hudson. Rowlands dominerar varje scen de har tillsammans, i övrigt tillåts Hudson vara sådär lagom tuff och beslutsam som en filmhjältinna ska vara. John Hurt har den dialogmässigt den enklaste rollen och behöver egentligen bara stöna och flämta rent kroppsligt. I övrigt låter han dock ögonen och blicken skådespela på ett rutinerat och tryggt sätt. Sarsgaard är den obligatoriska länken med omvärlden och lär här bli mest ihågkommen för sin tjocka och konstlade sydstatsdialekt.

Dagens regissör heter Iain Softley och har uppenbarligen förstått sig på det här med att hålla igen den värsta accelerationen och inte fläska på med de mest förväntande utvecklingarna, trots klyschstaplingen. Faktum är att han under en kort stund lyckas kollra bort mig från spåret jag trodde att jag hade grepp om och sådant är ju alltid överraskande trevligt.

The Skeleton Key är lagom murrig, lagom förutsägbar och lagom avancerad. Blanda lite förväntade grepp från amerikanska södern med en och annan snygg twist och anrättningen blir som en småtrevlig puttrande gryta som kokar någonstans långt inne i de där ogästvänliga träskmarkerna och lämnar en försiktigt god eftersmak.

Okt 18 2011

Captain America: The First Avenger (2011)

Ännu mer Marvel. Ja jisses, det verkar inte finnas någon hejd på det här fenomenet. Och, liksom i fallet med Thor är det rätt svårt att inte tycka om den här filmen, rentav tjusas lite av den. Trots att den är rätt tramsig. Trots att den egentligen har ett svagt manus.

Året är 1942 och veklingen Steve Rogers vill inget hellre än att dra ut i krig och hjälpa sitt land i kampen mot de lömska nazisterna. Hans bristfälliga fysik och inte helt merittyngda hälsoutvärderingar (där just termen ”nervöst beteende bland människor” låter otroligt roligt) sätter dock stopp för alla sådana planer och med gnisslande tänder svär Rogers åt sin vekhet. En eloge dock till grabben för hans goda hjärta och envishet.

Be och du skall få är dock ett fungerande grepp i dagens Marvelhistoria, och strax befinner sig Rogers i ett topphemligt labb där han ännu mycket mer strax utsätts för ett lyckat experiment signerat kufen Dr. Erskine (Stanley Tucci i trivsamt skäggstubb) och plötsligt har förvandlats till muskelikon och rena USA-drömmen. På med en sprillans färgglad kostymering och plötsligt ser en ny superhjälte dagens ljus. Rogers fick uppenbarligen inte bara en ny kropp, utan även alla hans mentala problem (ni kommer väl ihåg det ”nervösa beteendet…?) är som bortblåsta. Rogers är nu supersmart, supersnygg, superstark och supermodig. Perfekt kille att skicka upp mot nazisternas ondskefulle lustigkurre Red Skull som (naturligtvis) planerar att blåsa sin uppdragsgivare herr A. Hitler och skaffa sig världsherravälde. Precis som det anstår en superskurk!

Kille i lustig kostym framför killar i ännu lustigare kostymer

Matinékänslan är skönt utbroderad, effekterna helt ok och utförandet verkar ske med en friskhet som inte är helt självklart i alla sammanhang (ta bara bottennappet Gröna Lyktan). Regissören Joe Johnston kanske har tagit med sig lite tricks från äventyrshistorien The Rocketeer för ett antal år sedan, för här går det undan i samma anda.

Filmens kanske svagaste del, manuset, ställer inte till det nämnvärt och det går att ha överseende när helheten ändock höjer humöret på mig som tittare. Chris Evans är grabben som fått uppdraget att gestalta den patriotiske kaptenen och frågan är om inte filmens bästa (och roligaste) effekt är inledningen där effektnissarna digitalt lyckats krympa Evans kropp och dessutom göra honom löjligt pinnsmal. Gott sällskap har han också av självaste Tommy Lee Jones som naturligtvis äger varje scen han är med i, och detta trots att hans roll här egentligen är en dag-på-jobbet-grej som butter överste. Hugo Weaving gör väl sällan någon besviken och som Red Skull-figuren känns han ju helt gjuten här (i filmens kanske coolaste maskering). Och så slutligen naturligtvis den kvinnliga fägringen som i smyg trånar efter vår helyllehjälte, den brittiska officeren Carter (Hayley Atwell) som bara tycks finnas i scenerna.. oklart egentligen vilken funktion hon fyller i filmens praktiska del.

Captain America: The First Avenger bjuder på äventyr och effekter. Kanske inte de bästa i sin genre, men med gott humör och viss diskret humor. Liksom Thor tar den ett närmast lekfullt grepp på historien och dess utveckling. Inte sensationsbra men väl så underhållande, och det känns som en av de mer lyckade överföringarna från serie till film. Och visst är det något visst med äventyrshistorier som har de usla nazisterna som motståndare…

Både filmitch och Fiffi hade rätt gött att säga om den här skapelsen också (och Fiffis schackspel skulle man garanterat vilja ha!)

“I asked for an army. All I got is you.”