Var och en får naturligtvis tycka vad den vill och ha vilka känslor om en film man vill.
Det är liksom självklart, och hör till grundstenarna i den oskrivna mallen för hur man förhåller sig till det skrivna ordet om filmer man ser och vill berätta om.

Men likväl, tycker JAG, att man gör läsarna en björntjänst (DÄR har vi ett lustigt uttryck om något…som har sin förklaring här!) om man avfärdar dagens rulle med att Arnie blivit soft, det är för lite actionröj eller att en zombierulle ska banne mig innehålla mer gore och zombieös än vad som hittas här.

Då ser man inte riktigt bortom dagens ramstory…och man hittar kanske inte det som jag tycker filmen är alldeles fenomenal på att förmedla. Nämligen känslan av att vara hjälplös inför den/de du älskar. Att inte kunna göra ett jota för att rädda situationen, fast hela ditt sinne och ditt plågade hjärta skriker efter hjälp.
För det är precis det som händer här.

Vi befinner oss (antagligen) en liten bit in i framtiden. Ett par år? En farsot drar över världen och smittar ned folk med en sjukdom som ju bäst påminner om den gamla hederliga zombiesjukan. Efter en tids inkubationstid råkar de drabbade ut för det som döpts till ”the turning” i folkmun, dvs de stackars offren förvandlas till de klassiska dreglande zombieliknande varelserna som bara vill ha ditt kött.

Ute på landsbygden undrar farmaren Wade (Schwarzenegger) var hans dotter Maggie (Abigail Breslin) tagit vägen. När filmen börjar hittar han henne inne i den förfallna staden, på en läkarstation. Hans dotter har blivit biten i armen och är med största sannolikhet smittad. Personalen försöker övertala Wade att lämna sin dotter där…det finns ju bara en utväg så småningom. Wade vägrar. Förstås. Det är ju hans dotter! Han vill ta hem henne till landet, till huset. Till (den osäkra) tryggheten. Till miljön där inget ont ska hända ens barn.

Regissören Henry Hobson filmdebuterar med en sorts indierulle som har fått etiketterna drama, horror, thriller. Skala bort de två sista på skalan och du har det mer rättvisa epitetet på denna mörka och smärtsamma historia. För vad det handlar om är ju att vårda en svårt sjuk i hemmet. Att göra den sista tiden tillsammans så behaglig som möjlig. Eller vill inte Wade riktigt inse vad som är på väg att hända? Han har redan förlorat sin första fru, ska han nu behöva förlora sin dotter? Nya frun Caroline (en återhållsam Joely Richardson) försöker vara stoisk men också förklara för Wade som väntar.

smärtsamt. på alla vis.

Men hur skulle Wade kunna göra annorlunda? Det är hans barn. Hans enda dotter. Hobson och manuset använder just zombiesjukan som dagens ämne, men det skulle naturligtvis kunnat ha handlat om vilken hemsk sjukdom, varifrån det inte finns någon återvändo, som helst. Här fångas just hopplösheten och det sönderfallande samhället runt våra huvudpersoner på ett riktigt bra och plågsamt sätt.

Stort beröm ska idag också gå till Arnold som på ålderns höst ”vågar” ta en lowkey-roll, långt bortom muskelaction och vitsiga oneliners. Här är han bara en sorgtung pappa till sin älskade dotter. Och till Breslin, som troligen gör sin bästa roll någonsin och är en lysande Maggie…vilken långsamt börjar inse vad som väntar. Den som bara måste ha zombieaction i storyn får hålla till godo med ett par få scener. Men återigen, det är inte det som är det viktiga här. I en tid då genren är ordentligt urvattnad känns den här annorlunda nedtonade vinkeln, trots dysterheten, som en fräsch injektion.

Filmens sista kvart är brutalt bra. Den rör om i magen och i hjärtat.
Överraskande och oväntad upplevelse!

Idag har också Fiffi kollat in den stackars Wades vedermödor, vad tyckte hon om situationen…?