I den tredje delen av sagan om de smarta aporna har man helt vänt på handlingen. Detta också som en följd av hur förra filmen slutade. En rymdkapsel, försvunnen sedan ett antal år, landar utanför Kaliforniens kust i nutid (eller tidigt 70-tal är det ju faktiskt om man ska vara petig). Militären bärgar farkosten och hickar till av förvåning när det visar sig att de tre astronauter som klättrar ut är inga mindre än våra (ap)bekantingar Dr Zira (Kim Hunter) och Cornelius (Roddy McDowall) samt kollegan Dr Milo (Sal Mineo). Stor förundran förstås, de tre förs till lämplig förvaringsanstalt (där Milo rätt snabbt förpassas ut ur handlingen) och förvåningen antar snart större proportioner när det visar sig att apekatterna dessutom kan prata som vilken svensson som helst!

Snabbt får vi nu historien om hur Zira, Cornelius och Milo lyckats reparera Taylors (gamle surgubben Heston) gamla rymdskepp från första filmen, och dessutom på rekordtid hunnit lära sig hur det fungerar, ställt in kontrollerna på just den tid skeppet kom ifrån och sedan givit sig iväg. Som av ett sammanträffande precis i samma stund som film nr två når sitt slutklimax (vem sade att manusförfattare led brist på fantasi i Hollywood..?).

Stor succé nu bland forskare, experter och andra förståsigpåare som tar del av den resterande apduons färdigheter och kunskaper och berättelse om att de kommer från framtiden. Våra två vänner lider dock lite av att de bär på hemligheten om vad som till slut kommer att hända med mänskligheten i framtiden. Något som förstås presidentens skumme vetenskapsexpert Hasslein får nys om, och som den illvillige och stelbente byråkrat han är vill han nu förinta de nya gästerna för att påverka framtiden i ”rätt” riktning, detta genom att utsätta Zira för en komplott. Att Zira och Cornelius besitter viktiga kunskaper och dessutom visar upp en vilja att hjälpa till så gott de kan spelar mindre roll. Ett ungt forskarpar blir nu apornas hjälp för att kunna fly undan den hetsjakt på dem som håller på att ta form.

I samma veva som man här bytte miljö och spelplats för historien, var det som att också manuset snäppade upp sig ett par nivåer. Återigen in med mer vettig dialog om arv, filosofi,  framtiden och hur man förhåller sig till vetenskap av olika grader. Är det tex alltid rätt att döda någon som man vet kommer att bli ond..? Bort med taffliga actionsekvenser (även om en del sådana förstås finns här också) och in med en historia som plötsligt återigen blir lite värd att fundera på. Dessutom också en president som visar upp mänskliga sidor, står på apornas sida, ser hur människa och apa skulle kunna hjälpa varandra i en framtid. Och just det att självaste presidenten är mannen som går i spetsen för att de ovanliga gästerna ska behandlas på bästa sätt känns lite friskt vågat i manuset. Istället får den slipade och lömske rådgivaren Dr Hasslein vara mr bad guy och den som drar i trådarna för en lösning enligt den stelbenta modellen.

70-talskänslan vilar förstås tungt över produktionen och det känns lite skönt retro när våra ”hjältar” rör sig ute i samhället bland färger, stilar och detaljer som hörde detta decennium till. Till och med lite fånhumor får smyga sig in när de förunderliga aporna charmar det kaliforniska samhället på bästa sätt.  Detta verks regissör heter Don Taylor och han verkar ha full koll på kombinationen bra innehåll i manusdialogerna och lite 70-talsspännade jakter, både till fots och medelst fordon.

Flykten från apornas planet är de två skådespelarna Kim Hunter och Roddy McDowalls stora stund i den här filmserien. De får briljera med sina verklighetstrogna uttryck under de fortfarande välgjorda maskerna, och samtidigt sätta tänderna i ett ganska vettigt manus. Ingen film kan naturligtvis nå upp till originalets nivå, men tack vare att man här ”turn the tables” lite ställs den genomgående historien om människan vs aporna på ny spets, och blir till och med aningens spännande.