Månadsarkiv: februari 2011

Feb 25 2011

Den egentligen löjliga tävlingen med de egentligen löjliga gubbarna

Så var det då dags igen för den stora höjdpunkten för oss i filmnördarnas värld.
Snacket går fram och tillbaka och det hela sänds naturligtvis på tv. Hur mycket filmdåre jag än är så kommer jag dock inte att se detta showspektakel live, då jag i  ottan ska försöka ta mig hem från södra Småland tidigt (jättetidigt) måndag morgon till det väntande jobbet och därför får försöka sno åt mig lite sömn så gott det går. (Och i ärlighetens namn brukar sådana här galor vara rätt långdragna och sega…)

Det blir till att använda nätet för bevakning och sedan kika på sammandraget senare.

Naturligtvis måste man ju dock inkomma med ett obligatoriskt tips i samma anda som alla andra. Dessa första sex förslag hittas också i Fiffis eminenta lilla tävling.

Tänkbar utgång som följer:

Bästa Manliga Biroll:
Christian Bale – The Fighter

Bästa Kvinnliga Biroll:
Hailee Steinfeld – True Grit

Bästa Manliga Skådespelare:
Colin Firth – The Kings Speech

Bästa Kvinnliga Skådespelare:
Natalie Portman – Black Swan

Bästa Regi:
Darren Aronofsky – Black Swan

Bästa Film:
The Kings Speech

Dessutom:

Bästa originalmanus:
Inception

Bästa manus efter förlaga:
The Social Network

Bästa Foto:
Roger Deakins – True Grit

Kommentar:
Steinfeld och Aronofsky får väl gälla som de riktiga chansningarna i fältet ovan, men jag tycker inte alls att det vore någon skam att ge dem båda varsin gyllene gubbe. Återstår också att se om juryn kan lockas av ett snillrikt sci-fi/thriller-manus enligt Inception-konceptet. Kul vore det i alla fall.

Startfältets mest överskattade film är The Social Network tycker jag, dock med undantaget att det är ett lysande bra manus som dialogmästaren Aaron Sorkin knåpat ihop. Värt en belöning, men i övrigt är filmen ganska ordinärt underhållande och de övriga nomineringarna är en liten gåta i min värld.

Bale i The Fighter gör egentligen precis som han alltid gjort, men grejen är att han gör det förbannat bra varje gång…oavsett filmens kvalitét. När det gäller fotot utmanas Deakins möjligen enligt min åsikt av Matthew Libatique vars jobb i Black Swan är stiligt värre.

Så många namn, så få gyllene gubbar…..

Feb 24 2011

The Resident (2011)

Ensam ung kvinna söker (vänta nu…) bostad, får genom ett mystiskt samtal tips om en stor fräsig våning i stort murrigt hus i Brooklyn. Kärlek vid första ögonkastet trots att den myspyslige ägaren/värden bla påtalar att mobiltäckningen då och då är under all kritik och att värmepannan dånar på okristliga tider. Om hon tar lägenheten? Om det var något hon aldrig borde ha gjort?
Behöver jag ens ställa frågorna?

Debuterande musikvideomakaren  Antti Jokinen öser på med alla kända knep och tilltag han kan i den här s.k rysarthrillern, och banne mig har man inte sett allt typ 243 ggr förut. Den ensamma, snygga kvinnan med flashigt läkaryrke, den till synes perfekta miljön för en omstart i livet, en hjälpsam värd tillika potentiellt framtida kärleksintresse. Och givetvis går allt åt skogen.

Uppenbara effekter som man ser flera minuter i förväg, försök till luriga kameravinklar och ond bråd musik. Dessutom envisas Jokinen i parti och minut med att låta bilden vara alldeles för mörk för att man ska uppfatta vad som händer, och då blir det bara irriterande. Vad mer då? Jo, han slänger till och med in gamle Dracu…flåt Christopher Lee i en roll…som för att verkligen skriva oss den kusliga känslan på näsan. Det går sådär kan jag tycka.

Hilary Swank fortsätter på den dalande banan som tycks ha inträffat efter hennes framgång med Million Dollar Baby, och här gör hon varken bort sig eller når nya fantastiska höjder med sitt skådespel. Å andra sidan har hon egentligen inte mycket manus att utgå ifrån. Jovialiske husvärden Jeffrey Dean Morgan påminner mest om den gemytlige målaren Eldin i gamla tv-serien Murphy Brown, hjälpsam med åsikter och matkassar. Dessutom tycks han dyka upp från ingenstans stup i kvarten.

The Resident uppfyller varenda klyscha som finns i historier av det här slaget. Början är så typiskt enligt formulär 1 A och slutet kan du räkna ut redan innan första incidenten har har drabbat vår hjältinna Julie (Swank). Att till synes slösa bort hela två tummar på denna dussinproduktion beror dock på att filmen någonstans där mot mitten av storyn plötsligt tar ett annorlunda och möjligen lite vågat grepp rent berättarmässigt och fångar på så sätt mitt intresse lite mer än från början, och som lockar mig att se på vilket sätt det löjligt omaskerade och förväntade slutet ska komma. Som helhet dock absolut inget att lägga på minnet även om någon enstaka scen känns lite lagom otrevlig. 
Tvåan är snäll.

Feb 23 2011

Marie Antoinette (2006)

Franska revolutionen var ingen munter historia, det har man ju fått lära sig i skolan. Bistra tider i nationen, svält och elände födde hat och upprorskänslor som i riktades mot överklassen, adeln och framför allt den franska kungafamiljen. Mitt i allt detta fanns den franska drottningen Marie Antoinette, känd till namnet, men vad vet vi egentligen om henne?

Talangfulla Sofia Coppola baserar ett egenhändigt manus på en av alla dessa böcker som finns om den mytomspunna kvinnan. Här, invävt i färger och storstilade kulisser i harmoni med klädkreationer tillhörandes denna svunna tid, får vi ta del av den unga österrikiskans första trevande år vid det franska hovet, och sedermera liv som drottning. Hon får rätt omgående veta att hon valts ut som hustru och barnavlare (vilket var ett krav som inte var helt lätt att uppfylla) åt den något bortkomne Louis/Ludvig som i sinom tid kommer att bli ny kung i det överdådiga Frankrike.

Coppola tar till myspenseln och målar med mjuka färger upp ett liv i lyx och överdåd, något som skärmade den unga Marie Antoinette (Kirsten Dunst) från allt vad verkligheten innebar. Likt en dåtidens superstar var inget omöjligt för henne och hennes gelikar. Maffiga maskeradbaler i Paris varvades med orgier i kläder, bakverk och andra lyxkonsumeringar som antagligen hade förpassat en stackars bonde bortom galenskap i förtid om denne fått se allt som skedde på det mäktiga Versailles. (Nu kom ju detta så småningom fram ju längre åren gick.)

Där många har problem med Kirsten Dunst som skådis lägger jag in ett gott ord för henne här och menar att hon är perfekt i rollen som den oskuldsfulla queen-to-be. Hon ger sin drottning trovärdiga drag av elegans, men ändå en sorts oskyldig nyfikenhet under de unga åren. Kanske visste Marie Antoinette vad som hände i övriga världen utanför Versailles, kanske inte. Kanske var hon så uppfostrad i den kungliga atmosfären, både i hemlandet Österrike och i Frankrike, att något alternativ till att göra sin röst hörd inte fanns. Hennes ställning vid hovet och vid Louis XVI sida var ju dessutom ganska koncentrerad till att producera arvingar för framtiden och helt enkelt bara se vacker ut.

Som alla vet gick det ju rätt mycket åt skogen för både Kungen och hans hustru, med avrättning som följd. Coppola väljer dock att fokusera sin historia på tiden fram till att revolutionen startar, och gör istället nedslag i Marie Antoinette´s liv vad gäller händelser och skeenden. Hennes något stela relation med kungen, det till synes ytliga sällskapslivet där kläder, mat och fester stod på programmet. Även hennes påstådda romans med vår svenske Axel von Fersen får ett litet kapitel i den färgstarka historien, som egentligen bara rullar på i lagom takt. Som tittare vet jag ju att bistrare tider är att vänta för de kungliga, även om ingen av dem tycks ta det på nämnvärt större allvar när rapporterna om upprorsstämning i landet börjar droppa in. ( istället höjs skatterna för att finansiera kriget i den Nya Världen, smart drag verkligen….)

Marie Antoinette är en stunds frosseri i flärd, färger, ståtliga klädkreationer och en för tiden ofattbar lyx. Sofia Coppola regisserar stilsäkert, med viss humor, och använder miljöerna från Versailles på ett träffsäkert sätt. Dunst gör sin huvudperson till både sårbar och äventyrlig på samma gång, vilket gör att det är svårt att inte känna för henne trots hennes stundtals naiva framställning i den galna lyxtillvaron. Vackert fotad och med ett snillrikt musikkoncept där moderna rocktoner blandas med de estetiska intrycken som ögat fångar. En ovanlig kombination, men inte alls opassande. Underhållande skröna, om än med lite bitter eftersmak.

Feb 22 2011

True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. Att ta sig an den gamla westernklassikern ”De Sammanbitna” från 1970 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coens nya version verkar inte ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia.

Unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen. Trots att det är väldigt länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en kopia rakt av. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och själv ropar jag utan tvekan på att den gyllene gubben borde hamna i hennes ägo. Trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne  gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka.

True Grit är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar. En film med hjärtat på rätta stället.

Feb 19 2011

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.

Feb 18 2011

Crazy Heart (2009)

Nå, det var väl på tiden att jag lyckades förpassa den här filmen från ”att-se-högen” och in i dvd-spelaren en gång för alla. Lovord och omdömen har haglat, men även en och annan tveksammare röst har faktiskt uppdagats här och där. Jag tror jag lägger mig lite mitt emellan sådär.

Naturligtvis äger Jeff Bridges den här filmen. Som den avdankade, men ändå synnerligen populäre, countrytomten Bad Blake stilar han upp ett porträtt som mer än väl berättigade honom till den gyllene gubben och branschens hyllningar. Blake harvar runt sydvästra USA på sin enmansturné, stannar till i småhålor, spelar på bowlinghak och mindre syltor. Han har en trogen skara gamla nostalgiska fans och ger dem precis vad de vill ha, och när han inte uppträder lullar han omkring rätt påstruken mest hela tiden. Blake blir en symbol för alla gamla föredettingar som har svårt att släppa det enda de egentligen kan göra. De vars stjärna sedan länge har dalat.

Mötet med reportern Jean (Maggie Gyllenhaal) förändrar hans liv på många olika sätt, och innan filmen är slut hinner han uppleva både solsken och regn om man säger så. Bridges jovialiske figur känns ofta som en udda blandning av Nick Nolte när han var som sluskigast och Kris Kristofferson (vilket var min spontana tanke under filmens första minuter…och vilket jag roat också sett att en del andra tyckare uttryckt…), och grejen är att Bridges gör det hela så naturligt att det känns som om Bad Blake är på riktigt. Miljön är rejält country & western-land och allt är precis som det ska vara i en historia som den här.

Eftersom allt är ganska stillsamt och melankoliskt tenderar också filmen att fastna lite i segträsket. Speltiden på runt 1.50 känns i slutänden som en bra bit över två timmar, och i det här fallet är inte det att betrakta som något positivt. Dock, det kantrar aldrig över och visst vill man veta hur det ska gå för den gamle kufen. Runt Bridges samlas en namnkunnig birollslista med Gyllenhaal, Robert Duvall i en mindre roll och så Colin Farrell som den yngre och mer framgångsrike Tommy Sweet vars stjärna lyser för fullt. Scenerna mellan Farrell och Blake är finstämda där den yngres ödmjukhet mot sin äldre mentor lyser igenom, och som får Blake att smälta en aning fast han gärna vill ge sken av bitterhet och avundssjuka.

Stort plus inhöstar filmen också för de snygga musikaliska inslagen, och trots att jag inte är något countryfan direkt har jag vett att uppskatta lite bra toner även i den genren. Lite kul också att både Farrell och Bridges tar hand om sjungandet alldeles själva.

Crazy Heart är en stunds vemodighet i det mindre formatet. En trasig figur som har sina bästa dagar bakom sig, men ger publiken vad den vill ha varje kväll, ofta på bekostnad av sin egen hälsa. En slumpartat möte förändrar hans liv för en stund, men visar också att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jeff Bridges ÄR sin figur och spelar naturligtvis skjortan av alla andra. Han är är helt enkelt en person som det inte går att tycka illa om. Sevärd men inte himlastormande som upplevelse.

Feb 17 2011

Trolljegeren (2010)

Blair Witch Project, Cloverfield, Paranormal Activity. Alla rätt underhållande filmer med sin egen charm i just den skakiga handkamera-skolan. Var månne BWP till och med lite banbrytande på sin tid? Tja kanske, men idag ser vi ju knappast denna annorlunda form att göra film som speciellt märklig. Helt klart är dock det faktum att denna färska norska (!) variant på den här stilen utmanar dem alla vad gäller underhållningsvärde, friskhet och effekter. Inte minst är det snillrikt roligt också.

Som sig bör i filmer av den här sorten börjas det med en text som förklarar att det vi ska få se är upphittat material och att ett antal experter har synat innehållet och är rörande överens om att det är äkta vara som ska visas upp! Efter denna stämningshöjare så kastas jag in i historien om den lilla gruppen filmstudenter som envist följer efter en mystisk man med gevär, ”prickskytten” mycket lägligt kallad i pressen, som har en tendens att dyka upp på varje ställe i Norge som blivit drabbat av oförklarliga björnattacker. De lokala jägarna vet inte vem han är, och vad han egentligen gör, men med lite envishet och Michael Moore-anda får våra filmvänner snart bekanta sig med Norges kanske hemligaste jägare, trolljägaren.

Bara idén att komma på en historia runt den norska trollkulturen (som verkar skilja sig lite från den svenska) är ju rent strålande kul. Det visar sig att de högst levande trollen i Norge av någon okänd anledning har börjat gå bärsärkargång och är på rymmen från sina ”reservat” där de normalt ska hålla till (med norska statens goda minne naturligtvis). Nu är det upp till trolljegeren att lösa mysteriet med trollens nya beteende och vid behov eliminera dem. Något som han medelst uppfinningsrika metoder får göra mest hela tiden.

Filmen tar fasta på alla populära klyschor och skojar friskt med dem; mörkläggningen, det avslöjande filmteamet, den ensamme och samvetstyngde antihjälten, hetsiga nattbilder i skogen, kaotiskt springande i naturen samt ett allmänt stirrigt slut. Men filmen nöjer sig inte med det utan väver också in skön humor och en glimt i ögat som gör att den blir seriös i all sin fantasifullhet utan att bli dumfånig, pajig eller att ta sig själv för mycket på allvar. Det starkaste kortet som spelas ut är förstås effekterna där regissören och manusförfattaren André Øvredal  verkar ha plöjt ned huvuddelen av filmens budget på att få ett koppel troll verka trovärdiga och levande och resultatet är trevligt, så nära Hollywood man kan komma utan att jobba på tex ILM tycker jag. Sömlöst och snyggt ihopvävt med den övriga storyn, och det är möjligen bara i ett fåtal scener lite kackighet bryter igenom.

På (t)rollfronten sköter sig de okända skådisarna rejält bra, och lyckas framkalla de nödvändiga minspelen och känsloyttringarna som vill till för att matcha storyn. Speciellt jegeren själv har en skönt desillusionerad och sargad stil enligt gängse tradition vad gäller filmhårdingar.

Trolljegeren eller Troll Hunter som den internationella, lite mer flashiga titeln, lyder bjuder på en riktigt underhållande och faktiskt ovanlig historia men med alla de vanliga ingredienserna som hör till filmer av den här sorten. Fast med ett riktigt fräscht utförande och en visuellt kul stil. På köpet får jag lära mig skillnaden mellan skogstroll och bergstroll. Samt att alla dessa högspänningsledningar vi ser överallt i naturen i själva verket är elektriska stängsel för att hålla de rackarns trollen i sina reservat. Bra att veta nästa gång man befinner sig under en sådan alltså…

Feb 16 2011

Till vildingarnas land (2009)

Att vara liten är fasen inte lätt. Att inte riktigt veta sin plats i tillvaron, att inte känna att man är medelpunkten i ALLAS tillvaro fast man själv tycker det är självklart.

Man har väl varit liten själv, troligen med dessa tankar. Jag har barn som har varit små och visat upp tendenser likt de som filmens huvudperson Max gör i början. Och framför allt; jag har själv som knatte läst sagan som filmen bygger på. Dessutom kommer jag också ihåg de sällsamt kusliga teckningarna i den boken jag läste, av ingen mindre än den legendariske Hans Arnold (ni som nu kanske inte har koll på denne tecknarvirtous rekommenderas att följa länken för mer info).

Här har vi alltså Max, en normal grabb med normal energi. Möjligen att hans energi är lite för mycket ibland, något hans ensamstående mamma Connie (Catherine Keener) får känna av då och då. Saker ställs på sin spets när Max upptäcker att mamma en kväll verkar mer intresserad av att hänga med sin nya pojkvän i soffan än ägna Max någon uppmärksamhet. Likt alla besvikna barn tar sig frustrationen ett otrevligt utseende och Max rymmer sonika från huset fylld av gråt och förtvivlan. Hans fantasi går igång och snart har han hittat en båt som tar honom över ett okänt hav och till en ö som är befolkad av ett gäng synnerligen udda figurer, jättelika monsteraktiga varelser. Vildingarna.

Max fascineras av att de inte verkar ha några regler utan får göra lite som de vill, han ger sig tillkänna och snart har de underliga figurerna gjort honom till sin kung efter att Max lovat att det bara ska vara skoj och regelfritt mest hela tiden. Speciellt den ena av vildingarna, Carol (med James Gandolfini bakom rösten), fascineras av Max och de två dras till varandra. Något som visar sig inte vara helt okomplicerat när det handlar om vänner, känslor och rättvisa.

Spike Jonze har möjligen tagit på sig en svår uppgift med detta projekt. Att gestalta ett barns tankar och funderingar om kärlek, rättvisa, vänskap och framför allt uppmärksamhet i form av en fabel, en fantasifull historia där en persons tankar och personlighet ska få liv i skepnad av påhittade individer och som dessutom kräver en scenografi som går utöver det vanliga. Men det känns tack och lov som att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket. Halvvägs in i filmen är jag så inne i Max öden och äventyr att jag inte hinner fundera speciellt mycket mer på det. Jonze lyckas faktiskt förmedla det som vi alla känner ibland, att även om man går utanför ramarna och kravlösheten är det banne mig inte alltid lätt att få det att flyta som man vill. Max upptäcker mer än en gång att det är synnerligen svårt att vara alla till lags, hur mycket man än vill. Äventyren och de vilda planerna står på lut men Max upptäcker också baksidan av att vilja för mycket.

Bakom de fantasifulla, och ibland komiska, scenerna döljer sig ett sorts allvar. Genom sedvanligt snokande läser jag att filmen från början också var mycket mörkare i sin framställning men att filmbolaget krävde ett omtag så att det hela blev mer familjevänligt, något som Jonze också har lyckats med. Max Records i rollen som just Max är ett fynd och lillgrabben klarar utan problem av att förmedla känslor på ett trovärdigt sätt. Och dessutom att spela mot de jättelika vildingarna vars utstyrslar är rejält tilltagna. Röstinsatserna bakom figurerna tas omhand av idel kända namn som ovan nämnde Gandolfini, Catherine O´Hara, Forest Whitaker, Chris Cooper och Lauren Ambrose på ett trovärdigt och lite återhållsamt sätt.

Till vildingarnas land är precis så fantasifull i sitt utförande som boken är. Historien är smart sedd genom en liten grabbs ögon, vilket också betyder tvära kast mellan ämnena och händelseutvecklingarna. Jonze lyckas bra med det visuella och att ta fram känslorna bakom det vi ser utspelas. Bra utfört effektmässigt där cgi vävs ihop med de snyggt tillverkade maskerna. Ingen hejdlös saga utan mer en eftertänksam historia om känslor och funderingar ur ett barns perspektiv, varvat med visuella märkligheter.

Feb 15 2011

Due Date (2010)

En av mina absoluta favoriter från 80-talet är ”Raka spåret till Chicago” av geniet och den alltför tidigt bortgångne John Hughes, i vilken den oklanderlige affärsmannen Steve Martin hade stora problem med att ta sig hem till familjen lagom till Thanksgiving.

I en sirlig röra av tåg- och bilåkande fick han dras med den kufiske John Candy och det var hela tiden upplagt för konflikter av det komiska slaget. Allt med en liten touch av godhet och självrannsakan och som naturligtvis ledde fram till ett trivsamt slut.

Är nu detta månne 2000-talets svar på denna komedipärla från när det begav sig? Ja kanske. Möjligen lite grann. Aningen.
Peter Highman (Robert Downey Jr.) är affärsmannen på resa som har bråttom hem tvärs över landet till en höggravid fru (Michelle Monaghan) som ska föda när som helst. Peter har tänkt sig en lugn färd ut till flygplatsen och sedan en lika lugn resa hem. Detta sker naturligtvis inte och efter ett antal olyckliga incidenter har han plötsligt hamnat på flygbolagens svarta lista och får icke på några grunder beträda ett flygplan inom den närmaste tiden.

Räddaren i nöden (men tillika den som orsakat Peters prekära situation) heter Ethan (Zack Galifianakis) och är en högst irriterande figur (misstänkt lik John Candy till sätt och utseende), men ändock den som erbjuder sig att ge Peter lift i en hyrbil hem till Kalifornien. I brist på andra lösningar, och en tappad plånbok, accepterar Peter förslaget och finner sig därmed på en sällsamt (o)lustig bilfärd västerut.

Det är en road movie av det lättare slaget. Upplagt för sedvanliga skämt och missförstånd när de två huvudfigurerna naturligtvis är varandras motsatser. Historien rullar på i makligt tempo, hetsig dialog varvas med en del småkul scener, där framför allt Downey Jr. för det mesta råkar illa ut och hans image får sig ett par rejäla törnar. Ethan är en kuf, en sådan där kuf som man egentligen bara ser på film. Och som man dessutom vet har ett gott hjärta och vill väl, fast det till en början mest blir irriterande fel.

Todd Phillips som också gjort den sköna ”Baksmällan” har till synes tagit ett steg bakåt och det känns inte som samma bitska humor som i föregångaren. Även om Galifianakis gör en liknande kuf här blir det inte lika vilt och respektlöst. Mer en komedi av standardmått, låt vara med en del udda inslag. Historien rullar på och lider stundtals av det gamla hederliga syndromet som alla komedier har en tendens att hamna i; fokuset försvinner i takt med att filmerna tappar lite fart. Här är det bäst i början, när storyn känns som fräschast.

Ingen skugga dock över Downey Jr. eller Galifianakis (att jag lyckats skriva detta namn tre gånger utan att snubbla på bokstaveringen är en bedrift) insatser. De gör precis vad de ska och jag har svårt att stå emot de båda herrarnas charm i största allmänhet. Mindre inhopp av Jamie Foxx, Monaghan och Juliette Lewis ger lite krydda åt denna duohistoria, som naturligtvis har ett gott hjärta i  grunden.

Due Date genererar småskratt och skrockande i soffan när jag tar del av dessa herrars äventyr genom USA. Simplare humor varvas med aningens allvarsamma tankar och en och annan galen actionscen som bryter av enligt modellen: den ”normale” Peter råkar ut för situationer som ”knäppgöken” Ethan verkar dras till på löpande band . Ingen att höja på ögonbrynen för, men lite kul för stunden. Att behöva ägna någon tid åt att räkna ut hur det ska sluta är ganska onödigt, det här är ju ändå en historia som håller sig inom den förutbestämda mallen även om den försöker sig på att vara lite rebellisk då och då.
Tja…hygglig och helt ok är väl de rätta orden vad gäller omdömet.

Feb 14 2011

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Feb 9 2011

Slaget om apornas planet (1973)

Dags att sätta punkt i den numera kultförklarade filmserien om apor vs människan och framtiden. Detta görs trist nog med den sämsta av de fem filmerna, i en ytterst oengagerande historia fylld med lite pliktskyldigt drama, taffliga effekter och en blek actionfinal.

Ett antal år efter det stora upproret som Caesar startade i föregångarfilmen har ett kärnvapenkrig ödelagt städer och befolkningen flyttat ut på landet. Befolkningen i det här fallet är just aporna som nu styr de samhällen som är under uppbyggnad. De människor som finns lever i något slags fredligt samförstånd, men det görs ganska klart att det till syvende och sist är aporna som basar på bygget. Caesar försöker styra så rättvist och så gott han kan, men motarbetas i det tysta av den krigshetsande generalgorillan Aldo som menar att enda vägen till lugn och ro är att utrota de sista resterna av mänskligheten.

När Caesar och hans högra hand, ickeapan MacDonald (inte samma MacDonald som i förra filmen men väl hans bror…logiskt eller…?), får nys om att vissa svar angående framtiden finns att hämta i oförstörbara arkiv i ruinerna i Den Förbjudna Staden beslutar de sig för en liten expedition. Väl i den bestrålade staden hittar de visserligen vad de söker, men stöter också på motstånd i form av ett gäng muterade människor som naturligtvis inte direkt gillar tanken på en framtida apkultur. Våra hjältar lyckas fly, men förföljs snart av den muterade människoskaran som rustar för ett sista slag mot aporna.

Precis lika tunnt som det låter är det också utfört. Ett synnerligen trött manus som bjuder på lite kvasifilosofi, de obligatoriska meningsskiljaktigheterna mellan ap- och människokultur, och till sist ett synnerligen taffligt klimax i våldsutgjutelse mellan apor och rent jönsiga muterade dumskallar till människor. Roddy McDowall återvänder naturligtvis en sista gång i apmasken, och det känns i alla fall tryggt att ha honom där på något sätt. I övrigt är det slätsruket längs hela rollistan, och en sorts ofrivillig dumhumor inträder när man som tittare får följa de strålningsskadade typerna som bor i ruinerna av Den Stora Staden.

Det känns dessutom som om order att hålla budgeten i strama tyglar har utgått till producenterna, effekterna är helskräpiga, actionscenerna rejält taffliga och makeupen har aldrig sett sämre ut. Speciellt på de krigiska gorillorna med generalen Aldo, vars gäng ser ut som ett förvirrat maskeradsällskap på avvägar. Då hjälper det inte ens att man återigen kallat in J. Lee Thompson att sköta regin, nivån blir för dålig och till slut känns det inte som en värdig avslutare i filmserien. Ett sista desperat berättargrepp görs mot slutet då vi får skåda in i en framtid som ska symbolisera att apa och människa ändå till slut hittade ett sätt, tack vare Caesars ansträngningar, att leva ihop med en rättvis lära.

Lite ironiskt ändå eftersom vi tittare ju redan vet av originalet att det inte kommer att gå så bra i en ytterligare förlängning. Vill man nu börja fundera på det här med  framtiden och resor bakåt och framåt i tiden, inser man ju rätt snabbt att det blir en viss ologik här. Hade inte Zira och Cornelius rest tillbaka i del 3, hade inte Caesar fötts i vår tid och inget av apornas utveckling vad gäller tal och intelligens hade inträffat. Men Zira och Cornelius hade ju aldrig fått chansen att resa tillbaka om inte Charlton Heston hade kommit från dåtiden till en framtida jord där just aporna härskade, och hur var det nu de hade kommit till makten igen….?

Slaget om apornas planet är en trist avslutning på filmserien. Historien känns trött och slarvigt ihopslängd, liksom engagemanget vad gäller makeupen och den speciella stil som ändå genomsyrat hela serien. De filosofiska frågorna lyser med sin frånvaro och kritiken mot dåtidens samhälle (som ju ändå varit lite signum) är som bortblåst. Snabbglömd epilog med andra ord, och någonstans kanske också Hollywood kände att det fick vara bra nu.

Feb 8 2011

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

Feb 7 2011

Black Swan (2010)

Darren Aronofsky vet mer än väl hur att spela på de rätta strängarna för att uppnå effekt. Senast var det ju ett vrak till wrestler som satte våra sinnen och känslor i gungning. Nu är det en stackars ballerina på gränsen till galenskap.

Aronofsky verkar ha ett öga för det där med en ensam individ mot väggen i en skrämmande omgivning. Här riktar han in sig på vad stress, ångestladdat prestationskrav och en oklar uppfattning om vad som är verkligt eller inte kan göra med en människa som kanske inte är sådär jättestark i varken psyke eller självförtroende.

Nina (en lysande Natalie Portman) kämpar i balettvärlden för få det stora genombrottet, bor hemma hos sin milt sagt stöttande mamma (Barbara Hershey under fulsmink) och verkar allmänt känna hela världens press på sina axlar, med tillhörande nojor och tics. När hon plötsligt får huvudrollen i den egensinnige regissören Leroy´s (Vincent Cassel)  nyuppsättning av Svansjön, att spela både den vita svanen och den mer ondskefulla svarta svanen, ställs allt på sin spets. Leroy tror inte riktigt på att Nina klarar av att släppa ut alla de känslor som krävs för att gestalta den svarta svanen, och pressar henne till att ”släppa allt och leva ut sitt innersta”. Vilket betyder att Nina privat börjar korsa gränser hon aldrig passerat förut, samtidigt som hon känner att den nytillkomna Lily (Mila Kunis) hotar hennes ställning i guppen. Ju närmare premiären kommer, desto mer osäker blir Nina på vad som är sant och inbillning i det som sker runt henne.

Dansfilmer,och filmer om balett i synnerhet, är som gjorda för att ösa på med känslor, uppdämd dramatik och skarpa ögonblick. Mycket riktigt är filmen i sitt esse under de intensiva dansscenerna, speciellt under filmens final då allt ställs på sin spets. Det snygga fotot är närgånget, avslöjande och i dansscenerna i perfekt harmoni med skådespelarna/dansarna. Dessförinnan har Aronofsky bjudit på en riktigt obehaglig åktur i det mänskliga psyket. Mer än en gång går faktiskt mina tankar till Polanskis gamla mästerverk Repulsion, här är Nina osäker på vad hon egentligen upplever omkring sig. Är det verkligen inbillning, är hon utsatt för en djävulsk komplott eller håller hon helt enkelt på att bli galen…?

Portman gör ett sanslöst bra porträtt av en bräcklig kvinna som inte riktigt har koll på det som sker, och i ärlighetens namn har inte jag som åskådare det heller. Vilket antagligen är filmens styrka och Aronofskys syfte, det blir svårt att klassa in den som vare sig drama, thriller eller till och rysare. Effektfulla och rejält obehagliga trick med speglar, fönster, snabba ögonblicksklipp med detaljer man bara tycks ana förhöjer den kusliga stämningen i filmen och skapar en obehaglig atmosfär nästan hela tiden. På minuskontot möjligen att manuset spelar på rätt tacksamma strängar och knappast slår in några nya dörrar vad gäller personligheternas djup eller sätt att vara.

Black Swan är tät, mörk, mystisk och synerligen obehaglig,samtidigt som det är ett engagerande drama som visar upp en stackars dansare som måste tackla de krav som ställs på henne. Aronofsky är närgången mot Portmans figur och leder in oss som tittare i en lurig labyrint av ljus och mörker. Portman som Oscarsvinnare här är inte alls konstigt, snarare troligt. Ovisst, spännande och aningens tragiskt är vad det är. Med en lysande final.

Feb 6 2011

Erövringen av apornas planet (1972)

I den tredje uppföljaren i kultfilmserien förflyttas vi till tidigt 90-tal i Los Angeles. Framtiden, med 70-talsmått mätt, ser steril och kal ut. Människan använder apor som slavar och betjänter, städare och till allehanda sysslor som vi människor inte vill befatta oss med. Över detta märkliga samhälle styr det mäktiga ”ape management” som håller koll med hjälp av polisstyrkor som mer påminner om kravallpolis med nazistfasoner än de som ska ”protect and serve”.

Bakgrundshistorien lär oss att i framtiden dog plötsligt alla katter och hundar ut. Således inga husdjur att ta hand om för människan, tills någon kom på att aporna ju kunde passa perfekt som detta istället. Ytterligare lite tankearbete och vips hade aporna fått ännu en uppgift, att vara slavarbetare åt sina herrar.

Zira och Cornelius är ju sedan länge borta men deras avkomma Caesar har nu växt upp, ärvt samma färdigheter som sina föräldrar vad gäller intelligens och tal, men håller det smart nog dolt. Han har växt upp hos cirkusdirektören Armando (som dök upp i förra delen), men ett förlupet ord i folkmassan en dag får oanade konsekvenser, Armando grips och Caesar måste försöka klara sig själv i ett samhälle som inte direkt gillar apor. Han infiltrerar en grupp nyimporterade apor och befinner sin snart i det undervisningsprogram som alla apor måste genomgå, sakta känner han hur vreden och ilskan växer i honom när han ser hur människorna behandlar hans ras. Samtidigt har statsmakten fått höra talas om den talande apan, inser dess hot och gör allt för att hitta Caesar.

Här tar nu historien, som började med Charlon Hestons olyckliga krasch 1968, en helt ny vändning. Filmmakarna, kanske påverkade av det hårda politiska klimat som rådde under 70-talet i USA, visar upp en framtid som inte direkt andas guld och gröna skogar. Miljön är hård, känslor som bortblåsta och det hela känns som ett maffigt inslag i den amerikanska raspolitiken. Återigen verkar manuset ha vågat utmana en aning och känns mer som ett skrämselmanifest än som en ytlig actiondriven historia.

Våld mot de stackarnas aporna förekommer i riklig mängd och vi kommer inte ens undan tortyrscener som mer än väl stärker vår sympati för våra besläktade artfränder. Den här filmens bad guy heter Breck, och är uppenbarligen någon slags härskare över ApKontrollen samtidigt som han är guvernör. Hans högra hand, MacDonald, är filmseriens obligatoriske godhjärtade människa som börjar se hur illa härskarfolket beter sig och den som ställer upp på Caesar när det hettar till ordentligt.

Roddy McDowall återvänder här i apmasken som sin egen son, perfekt förstås eftersom MacDowall säkerligen nu kunde spela apa i sömnen om han så ville. I övrigt galet många statister i apmasker som tampas mot svartklädda polisstyrkor i hjälm och visir. Det går inte att komma ifrån att det känns som en lätt förklädd allegori över det amerikanska samhället modell -72.

Inspelningen har skett på i stort sett samma ställe filmen igenom, nybyggda moderna  kvarter i Los Angeles i början på 70-talet, vilket förstärker den främmande och kala miljön. Filmen var från början rätt hårt klippt vad gäller våldet mot aporna, men har i efterhand släppts i sin originalversion. Bakom kameran hade man kallat in den effektive J. Lee Thompson som visste hur att berätta på ett snabbt men sterilt sätt.

Erövringen av apornas planet är en betydligt hårdare och kallare film än sina föregångare. Den lyckas dock effektivt i sin ambition att bygga upp det hat som uppstår hos aporna ju längre historien rullar på, och det kaotiska slutet känns på något bisarrt sätt helt logiskt. En mörk film, vars största behållning är som länk inför den avslutande delen.

Feb 4 2011

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!