Alltså jag tycker det är lite sorgligt på något sätt.
Att en sådan tjomme som ändå gjort verk som den täta och påfrestande Scarface, den spännande De Omutbara, eller varför inte den lätt obehagliga 70-talaren Carrie…har chanserat så till den grad att han nu pysslar med..tja..jag vet inte vad.

Vad är det som gått fel? 90- och 00-talen har inte varit goda mot den gamle Brian De Palma. Antingen har det tappats förtroende för honom, eller också har hans omdöme kraftigt reducerats under åren. Varför är de filmer han nuförtiden klämmer fram så inihelvete krystade och känns framför allt så amatörmässigt och B-aktigt gjorda?!

Här verkar han dessutom förpassad till Tyskland och ett koppel europeiska finansiärer (det har jag alltid sagt; ju mer producenter som ska stå med i förtexter…ju sämre är filmen). Historien då, hafsigt omskriven från en fransk thrillerhistoria för att passa den amerikanska (?) publiken. På Reklambyrån jobbar Isabelle (Noomi Rapace) hårt för att komma på bra idéer…som rätt snart snos av den manipulativa och förrädiska chefen Christine (Rachel McAdams). En sorts envig börjar där Isabelle sätter igång ett tyst krig mot Christine för att ge igen med samma mynt. Och så tar historien naturligtvis en annan vändning och obehagligheter börjar hända…

Arga Leken…alltid gångbart när manusluckor ska tätas

Kunde ha blivit något. Kunde.
De Palma tycks plötsligt återvända till nybörjarstadiet och börjar stapla taffliga och ansträngda scener på varandra. Var är flytet? Var är handlaget med skådisarna? Rachel McAdams kan ofta sina saker, men här känns det som hon spelar lite halvt valiumpåverkad och inte verkar gå in för det alls. Och så Rapace! Vad i herrans namn!? Hörni, kanske ni inte håller med mig alls, men fan vad hon är kackig!! Ett mysterium hur hon kan få roller internationellt. Var är hennes tajming, hennes talang? Avigt beteende och noll känsla i agerandet. Tycker jag.
Säg gärna emot om jag har fel.

Ett slags känslodrama ska uppenbarligen samsas med thrillerinslag och lite soft erotik.. och som vanligt försöker sig De Palma också på att härma Hitch-andan. Gick rätt bra förr får man ju ändå säga (Dressed to kill, Blow Out), men här havererar det helt uppåt väggarna. Är det också kanske för att regissören är på europeisk mark….för plötsligt ska han köra lite Giallo-still också!
Funkar icke! Taffligt!

Passion lider av just nämnda vara. Felet med filmen är kackigt manus och en regissör på väg ned i källaren som inte verkat kunna styra undan onaturligt agerande och märkliga turer. Var är hans öga för stilen!? Pensionsdags? Ställt mot regissörens alster från förr blir dagens övningar ännu mer beklämmande.
Och så två skådisar som har noll koll på känsla och flytet. Hu!