Kategori Andra trevligheter

Sep 26 2012

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45  kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är.  En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…


…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare  har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord

Jun 19 2012

Flmr goes summerstyle!

Veckorna rullar på och snart är semestern här, icke alls en dag för tidigt!

Flmr firar genom att försöka somra till sig lite i layouten.

Förra året hittade ni Betraktelser från Semestersoffan här på bloggen, mindre och snabbare recensioner på diverse semestriga filmer.
I år är det premiär för Sommarklubben som kommer dyka upp lite då och då under sommarveckorna, ett sorts tema med filmer som har  det gemensamt att de alla med fördel kan avnjutas när den stekheta (?) solen gått ned och sommarmörkret smyger på…eller varför inte när juliregnet står som ursinniga spön i backen…filmer du kanske redan sett eller glömt att du gillade.
Filmer som jag känner att jag vill se igen under sommaren. De som nu ligger i en egen liten hög.

Tanken är snabbare och kortare recensioner (hrm,,) och där förutsättningen från början är att de flesta filmerna har ett par år på nacken och redan har överlag goda rykten på underhållningsfronten…å andra sidan är ju smaken precis som baken så det är ju inte heller säkert i betraktarens ögon.
Stilsäkra sommargrepp ur återtittssäcken kanske jag skulle kunna kalla det för egen del. Eller nåt.

I övrigt rullar det ju på som vanligt och Flmr stänger inte helt för ledighet, men frekvensen kommer sannolikhet att dras ned en aning vad gäller uppdateringen.

Ungefär precis som vanligt med andra ord.

Apr 13 2012

En film jag ångrar att jag sett

Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.

Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?

Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.

Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.

Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…

…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:

Highlander II – The Quickening (1991)

Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.

Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.

5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.

Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!

Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.

Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.

stå där med skammen era pajasar!

Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.

Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.

I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.

Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.

Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.

There can be only one!

(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)

******

Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!

AddePladdes (j-vla) filmblogg   
Rörliga bilder och tryckta ord   
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm   
Fripps filmrevyer   
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear   
Filmitch
Jojjenito – om film   
Voldo´s filmblogg

Jan 24 2012

Toppoflopp 2011 enligt Flmr

Jamen det var värst vad det tog tid att få ur sig en sådan lista då!

Men ni vet ju hur det är, så mycket filmer i tillvaron och så lite tid…

Nu finns iaf en alldeles egen sektion i menyn ovan.
För året som gick.

"men hur i h-e tänkte han här!??!"

Inga direkta överraskningar om man säger så.

Jan 21 2012

Hangaround!

Det är inte många tv-serier som hittar in i Flrmrs hjärta.
Som får mig att känna det där galna suget efter att bara vilja ha mer i följetongsväg.

Flmr är med andra ord en filmkille.
Men, MEN, det kommer alltid sällsynta tillfällen då undantaget inträffar.
Som nu.

Sons of Anarchy.

Jag är besatt.
Hör ni det, besatt!

Säsong 1 är avklarad.
Min lyckliga stjärna har sett till att Säsong 2-boxen nu hittat hit också.

Jax, Clay, Tig, Chibs, Tara, Opie, Juice, Bobby Elvis och Gemma.
Mina nya tv-kompisar.

Tusan vad bra det är!

Dec 31 2011

Gott Nytt Filmår!

Tillbaka i slitna soffan efter julutflykt ett antal dagar, men fortfarande lös och ledig från kneget. Film och serier samsas med skön läsning i nyfådda julklappsböcker.

Originalplanen var att kasta upp en eller annan ny recension här i mellandagarna, men latheten visste uppenbarligen inga gränser den här veckan…

Efter nyårsraketer och ringande klockor och allt börjar dock filmerna dyka upp här igen.

Till dess ett rejält Gott Nytt År på er alla därute!

Dec 2 2011

Hoo-hoo-hoo!

Idag blir det ingen recension, men väl lite reklam för julen!
Och filmerna som hör till!

Om ni kikar uppe i menyn på sidan här så ser ni en helt ny avdelning som bara riktar in sig på julfilmer av varierande sort. De har har naturligtvis florerat i tryck här förut på bloggen, men är väl värda att uppmärksammas en gång till.

Till detta kommer säkerligen en och annan nytittad julfilm att hitta in här bland bloggposterna för 2011.

Sådärja, ta nu en pepparkaka eller lussekatt och kika runt lite i den Hollywoodska julstämningen!

Trevlig helg och glad Andra Advent!

Jul 15 2011

Flmr goes into summermode!

Japp, det är semester, ledigt, fritt, inga plikter och inga tider att passa.

Det är långa sommarkvällar (med chans att återse gamla filmer man glömt, och nya bekantskaper).

Men också andra aktiviteter, lite resande, mycket (förhoppningsvis) badande och allmänna lazy days.

Flmr lägger inte ned verksamheten men går ned i semesterläge, vilket innebär att det kan bli lite klent med inläggen från dag till dag.

Men filmtittandet består när solen gått ned!
Och en och annan åsikt kommer antagligen att dyka upp här också…

Trevlig sommar till alla er därute!

Mar 1 2011

The Oscars – epilog

Jaha ja.
Nu har jag, trots full koll på vinnarlistan, också sett sammandraget av festligheterna härom natten. Och kan väl bara hålla med om det de flesta säger och de flesta tidningar skriver, att det här verkligen framstod som en rätt blek tillställning. Inga hallelujah-moment, inga skandaler (att svära i direktsändning klassar vi väl här knappast som något uppseendeväckande), inga stora ögonblick.

Istället känns det som det eviga tackandet slog nya rekord igen, det var ett jävla tack hit och dit och till slut var det säkert någon som tackade sin trädgårdsmästare också.
En sak att de torra typer som ofta vinner tekniska priser ska rabbla namn efter lång lista, men nu hemföll dessutom de tunga klasserna till den olaten också, värst var Melissa Leo, Colin Firth och Natalie Portman.

tjatgubbe fick gyllene gubbe

Och tävlingen avlöpte väl precis som experterna hade förutspått, själv lyckades jag naturligtvis ha fel på ett par punkter. Leo´s gapiga morsa har man sett i parti och minut förut…men visst hon spelar ju bra. Regi-guldet som Hooper drog hem var väl rätt ok till en väldigt varm och känslosam film, fast jag tycker fortfarande att Aronofsky gjorde ett större jobb med sina skådisar för att få dem att spela som de gör.

Synd också om True Grit. Ingen bra kväll där, de får trösta sig med att filmen är lysande bra.

Så då.
Då släpper vi det här och kör vidare i filmträsket!

p.s
Och jag erkänner, trots att jag gillar Franco, att han kändes irriterande icke-närvarande och blev ett av kvällens svagaste kort…

Feb 25 2011

Den egentligen löjliga tävlingen med de egentligen löjliga gubbarna

Så var det då dags igen för den stora höjdpunkten för oss i filmnördarnas värld.
Snacket går fram och tillbaka och det hela sänds naturligtvis på tv. Hur mycket filmdåre jag än är så kommer jag dock inte att se detta showspektakel live, då jag i  ottan ska försöka ta mig hem från södra Småland tidigt (jättetidigt) måndag morgon till det väntande jobbet och därför får försöka sno åt mig lite sömn så gott det går. (Och i ärlighetens namn brukar sådana här galor vara rätt långdragna och sega…)

Det blir till att använda nätet för bevakning och sedan kika på sammandraget senare.

Naturligtvis måste man ju dock inkomma med ett obligatoriskt tips i samma anda som alla andra. Dessa första sex förslag hittas också i Fiffis eminenta lilla tävling.

Tänkbar utgång som följer:

Bästa Manliga Biroll:
Christian Bale – The Fighter

Bästa Kvinnliga Biroll:
Hailee Steinfeld – True Grit

Bästa Manliga Skådespelare:
Colin Firth – The Kings Speech

Bästa Kvinnliga Skådespelare:
Natalie Portman – Black Swan

Bästa Regi:
Darren Aronofsky – Black Swan

Bästa Film:
The Kings Speech

Dessutom:

Bästa originalmanus:
Inception

Bästa manus efter förlaga:
The Social Network

Bästa Foto:
Roger Deakins – True Grit

Kommentar:
Steinfeld och Aronofsky får väl gälla som de riktiga chansningarna i fältet ovan, men jag tycker inte alls att det vore någon skam att ge dem båda varsin gyllene gubbe. Återstår också att se om juryn kan lockas av ett snillrikt sci-fi/thriller-manus enligt Inception-konceptet. Kul vore det i alla fall.

Startfältets mest överskattade film är The Social Network tycker jag, dock med undantaget att det är ett lysande bra manus som dialogmästaren Aaron Sorkin knåpat ihop. Värt en belöning, men i övrigt är filmen ganska ordinärt underhållande och de övriga nomineringarna är en liten gåta i min värld.

Bale i The Fighter gör egentligen precis som han alltid gjort, men grejen är att han gör det förbannat bra varje gång…oavsett filmens kvalitét. När det gäller fotot utmanas Deakins möjligen enligt min åsikt av Matthew Libatique vars jobb i Black Swan är stiligt värre.

Så många namn, så få gyllene gubbar…..

Jan 24 2011

Apkonster

Förra veckans roligaste fynd på Stora Marknaden:

En komplett box innehållandes alla Apornas Planet-filmerna för ynka 75 spänn!  Känns som ett förhållandevis billigt sätt att återuppleva lite tafflig retrosamhällskritik i udda form…

Förvänta er en (oplanerad) åsiktsgenomgång av dessa gamla rariteter inom den närmaste framtiden.