Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5

Die Hard (1988)

Ja vad ska man säga? Alla moderna tunga actionfilmers urmoder?
En film som satte nya gränser för hur action och tempo kan blandas med en engagerande story. Den gamla beprövade historien om hur den ensamme, uträknade, tar revansch på allt och alla! John McTiernan´s snygga hantverk från 80-talets senare del är inget annat än en fest utan dess like för oss som gillar smart spänning, vitsiga repliker, hisnande stunts, överspelande skurkar (helst med tysk brytning) och en stentuff antihjälte som inte drar sig för att förpassa buset till de sälla jaktmarkerna så fort tillfälle ges.

Att filmen dessutom utspelas på självaste julafton är ju ren och skär bonus. På något bisarrt sätt blir liksom allt, skjutandet och vitsandet, så mycket roligare då. Leklandet är skyskrapan Nakatomi Tower och John McClane är den annorlunda Tomten som kommer för att ge de gisslantagande och ockuperande badass-skurkarna sina hårda julklappar. Bruce Willis var naturligtvis helt rätt i den här rollen, den som skulle tända hans namn intill Hollywood-skylten under bra många år. Willis muttrar, pratar med sig själv, hånar skurksen och beter sig som vilken streetsmart Svensson som helst. Han blir en sorts naturkraft som ingen har räknat med, allra minst den helsköne skurkbossen Hans Gruber (Alan Rickman i sin kanske bästa roll någonsin…?) vars sofistikerade elegans sakta bryts ned av den ettrige polisens alla påhitt.

stentuff tomte välkomnar skurksen

Die Hard är en milstolpe som actionthriller. John McClane har sin välförtjänta plats i filmfigurernas Hall of Fame, och det är alltid lika kul att plocka fram den här skönt overkliga historien med riktig adrenalinsmak som komplement till julknäcken och julölen. Ett snyggt bevis på att action och jul går alldeles utmärkt ihop. Om det nu mot förmodan finns någon därute i riktiga världen som ännu inte sett denna galna historia så är det väl banne mig på tiden att detta görs såhär lagom till just julen. En uppesittarkväll som man inte lär somna till i första taget.

Julfaktor:
Ok. Vi ser granar, vi ser girlanger och vi hör den juliga musiken. Däremot har Los Angeles svårt att bjuda på snö, men Bruce Willis gör sitt bästa för att ändå bli kvällens bäste tomte och i gammal god tradition är det ju en äkta amerikansk jobbjulfest vi hinner ta del av i några minuter innan kaoset utbryter…

….Vill man ha (nästan) samma story igen, men lite mer snö, rekommenderas också Die Hard 2 som extra godis. Där viner det en och annan snöstorm runt den sedvanligt muttrande John McClane som gjorde comeback i samma fina goda stil…