Etikettarkiv: Jean Dujardin

Jun 16 2014

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

Mar 23 2012

The Artist (2011)

Av en händelse, som möjligen ser ut som en tanke, är inte steget alls långt från det tidigare inlägget om Charlie Chaplin till dagens.

Michel Hazanavicius (sug på det namnet) har galet modigt skapat en riktig liten bastard i filmvärlden. Ett litet nostalgipiller och kanske den renaste hyllningen till filmkonsten jag sett på år och dag.

I alla led är det dock inte en självklar film. Jag har pratat med folk och fä som dömer ut den rakt av på grund av sin udda form. ”Herregud, de säger ju ingenting i hela filmen! Bara en massa musik!”

Styrs vår moderna värld av normer också hur det bör se ut på filmfronten? Trender i filmer går i cykler visst, och kanske ingen kunde förutse att en svartvit stumfilm om just denna eras brytningstid i Hollywood i slutet på 20-talet skulle bara komma in från vänster lite sådär och fullständigt dominera underhållningsfaktorn 2012.

Nåväl, är du filmnörd eller bara filmälskare i största allmänhet kommer du förmodligen att tycka väldigt bra om den här filmen. Och inse att hur galet lätt man engagerar sig i en story utan ljud där gester, mimik och övertydlig scennärvaro i perfekt kombination med musik kan skapa underverk. Bara ett par minuter in i filmen glömmer jag helt bort att det inte finns någon talad dialog. Fascinerande. Eller är jag kvar i ett nostalgirus efter att ha tillbringat en längre tid med Chaplin-filmer?

Jag tror inte det. Jag tror att det jag ser på här är en sorts hyllning till filmen som sådan. En film som får mig att tänka på alla de filmer jag såg när jag växte upp på 70-talet, när statstelevisonen hade den goda smaken att mycket ofta visa gamla stumfilmer, gamla matinéfilmer, gamla musikaler…helt enkelt ett brett utbud av det som byggde filmindustrin till vad det är idag. Det handlar om en härlig gammal igenkänningsfaktor.

som en frisk vind från förr!

Filmens ramstory sätter alltså George Valentin i centrum (Jean Dujardin i en fullkomligt lysande roll…vilken utstrålning!), Hollywoods störste stjärna inom stumfilmen i nådens år 1927. Valentin är en charmör av guds nåde och framgången verkar inte ha några gränser. Men plötsligt finns den där; ljudfilmens första trevande försök. Valentin dömer snabbt ut det hela som ett övergående fenomen, eller är han egentligen oroad för att han vet med sig att den hotar karriären?

Hollywoods nya rising star heter Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung kvinna som vet precis hur göra det bästa av de nya tiderna i Hollywood. Snart är hon Guldkalven nr 1 i Tinseltown och Valentin förvandlad till en hopplös dinosaurie från det förgångna. De två träffades hastigt under Valentine glansdagar och deras vägar kommer snart att korsas igen i dessa nya tider när Valentin till synes har förlorat allt av den lyskraft han en gång hade.

Vad som imponerar med dagens betraktelse är att filmen känns riktigt gammal trots att den är hypermodern. Inspelad som om vi vore mitt uppe i 20-talet. Detaljer och kameravinklar och till och med tempoväxling i filmens fart stämmer överens med alla de gamla alster från förr. Dujardin påminner i de bästa stunder om en ung Gene Kelly, varför inte från tex Singing in the rain…?

The Artist är en fröjd att skåda. Ett drama, ett äventyr, utan dialog men med suveränt kroppsspråk och mimik som gör att varenda ohörbart ord går fram. Egentligen en liten tur igenom allt det som har gjort filmmediet till den kanske största underhållningsformen i modern tid. Jag njöt av varenda sekund här och det känns svårt att ta ifrån filmen någon av alla de gyllene prisgubbar den roffade åt sig.