Etikettarkiv: Mark Neveldine

Okt 28 2015

The Vatican Tapes (2015)

Ahh, inget är som en rejäl hederlig gammal holmgång mot den rena ondskan.
My kind of horror?
Ja kanske.

Här en rulle som i sina bästa stunder kan beskrivas som en…eh..Exorcisten light…typ.
I sina sämsta stunder som en rätt förutsägbar..men förvånande underhållande…mörk skröna om vad som händer när den gamla beprövade demoniska ondskan gör ett nytt försök att erövra världen.
Och vem vet egentligen…görs det tillräckligt många gånger…kanske det till slut lyckas.

Eller inte.
Så länge det finns stoiska och tappra präster (märkligt nog på film mest katolska rackare) som tar kampen. Här är det unge prällen Lozano (Michael Peña) som får något att bita i när den unga Angela (Olivia Taylor Dudley) plötsligt avviker från sitt vanliga livsmönster och börjar…tja..bli lite märklig.
Mer än Lozano kan ta hand om möjligen? Lugn, hjälpen är nära då självaste Vatikanen minsann har koll på det som händer runt om i världen. Inte minst tack vare att övervakningsband i parti och minut tycks skickas in till demonkämparnas HQ. Här hittas också tex långe Djimon Hounsou iförd prästsärk och bekymrat ansikte. Liksom vår egen Peter Andersson! Ha! Otippat. Och oväntat. Men icke desto mindre roligt. Det blir också hans Kardinal Bruun som får ta matchen på plats i USA när det hela skiter sig.

För det gör det ju med besked. Snygga Angela är inte sig själv, och ingen vet först varför. Inte hennes pojkvän Pete (John Patrick Amedori) eller pappa Roger (Dougray Scott). Fader Lozano har dock sina onda aningar, och börja ana ett betydligt större match står på tapeten än att få stackars Angela att tillfriskna

vem som helst hade väl blivit dåre över sjukhusmaten som serveras!

Bakom kameran idag Mark Neveldine, till vardags i regiduon Neveldine/Taylor (Crank-rullarna). Här kör han solokvist, och vräker på med beprövade effekter i genren. Klart du ser dom komma i förväg, men rullen är överraskande bra ändå. Neveldine är inte ute efter att öppna nya dörrar, mer bara att visa kampen mellan gott och ont på ett effektivt underhållande sätt.

Räkna med sedvanligt beprövade ruggigheter och mindre, rätt salongsvänliga, jumpscares. Dougray Scott och Michael Peña må vara de största stjärnorna här..men Taylor Dudley gör inte alls bort sig som den plågade Angela. Fast förstås, nån Linda Blair blir hon väl inte.
Annars ÄR det för jäkla kul att se Peter Andersson fara runt i prästkläder och se förbannat allvarligt ut. Som om jordens existens hänger på att han gör det rätta i precis rätt stund.
Och det gör det ju.

En lagom tvistad demonthriller som gör vad den ska.
Helt enkelt.

Jun 4 2012

Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

Första sommarveckan startar med en sågning.
En kapning. En  idiotförklaring. Och det värsta av allt; min skämmsfavvo Nicolas Cage befinner sig (naturligtvis) mitt i alltihopa.
Illa. Men dessvärre inte oväntat.

Cage har glidit runt i en slags gräddfil i min bok, och kommit undan med sina mer eller mindre dyngalster för att han är just…han. En snubbe som har så mycket i sig, men som de sista (rätt många nu) åren på ett märkligt sätt bara glidit ned i det ruffiga och högst sjaskiga träskrummet där ingen skådis med lite självaktning vill vara. Nog för att Cage sitter i ekonomiskt klister, hoppar på det mesta som tycks kastas i hans väg och beter sig allmänt halabalootokigt, men även han har väl en gräns för vad han vill sätta sitt namn på!?

Kunde man tro.

Uppföljare är aldrig ett bra kort, oftast inte  iaf. Uppföljare på en historia som inte var sådär speciellt jättebra första gången är ännu märkligare. Här är det en rent irriterande gåta vem som greenlightade det här projektet. Uslare än uslast är vad det är. En riktig idiothistoria om den lidande Johnny Blaze (Cage) som av filmisk nödtorftig anledning gömmer sig i östeuropa (eftersom det givetvis är bra mycket billigare att filma där), men på nytt får ta en match med Den Onde och dennes loserhantlangare. Naturligtvis i rollen som brinnande mc-knutte även den här gången.

Med i den lugubra (snyggt ord det där) historien finns också en kvinna, ett barn och en vinpimplande präst med figtherskills som ska vara en sorts sidekick. Och hur man fick in den ändå rätt respektable Ciáran Hinds i manuset som Storfan med blodsprängda ögon är en gåta. Fast kanske inte ändå. Enklare pengar kan man väl inte göra som skådis. Men stoltheten, herregud stoltheten….

Och där slutar inte där, för plötsligt dyker Christopher Lambert upp också! Trodde han att det här är vägen till en ny comeback? Moahahahah…!!!! Idiot säger jag bara.

ugly son of a bitch!

Största käftsmällarna ska naturligtvis dock gå till filmparet Mark Neveldine och Brian Taylor som förstört varje liten smula av hopp som någonsin funnits om den här karaktären. Som om de skitit i manus och repliker, bara de fått stila upp med effekter. Effekter i massor och alla gjorda i CGI-dravelteknik. Tröttsamt och totally intetsägande. En gång i tiden, efter duons  rätt underhållande Crank-filmer (okej, första då iaf..), trodde man lite på de här gossarna. Så gjorde de den urusla Gamer och fuckade upp manuset till Jonah Hex…och nu har de alltså förstört den här filmfiguren också, borta är alla spår av möjlig seriefigurkänsla. Illa, förbaskat illa.

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är skrattretande usel och totalt osammanhängade. Som att slösa bort 95 minuter av sitt liv på…ingenting. Pestvarning och yrkesförbud på de här filmklåparna! Och Cage-jäveln får fan skärpa sig på riktigt! Hade jag haft minustecken att dela ut hade den fått minst fem! Nu blir det en, för dagen skitförbannad, ful stjärna att mosa in i nyllet på alla inblandade.  Joråsåatt!!