Löjligt enkel historia från slutet av 60-talet, en kidnappningshistoria som inte riktigt går enligt planerna.
Amerikansk produktion som utspelas i Frankrike och tycks i många scener följa den franska filmvågens sätt att skildra scener, långa tagningar, märkligt musikval och en grov klippstil som inte direkt får historien att flyta jämt.
En ung kvinna anländer till Paris via flyg och det dröjer inte länge förrän hon sonika är kidnappad av ett slugt sällskap som tänkt sig håva in lite lätta dollars från farsgubben. Kvinnan körs omedelbums till en avlägsen villa vid havet där sällskapet ska invänta lösensumman som ska göra dem rika. Enligt sedvanlig rutin finns den rutinerade ledaren (som ska göra sin sista stöt innan ”pensioneringen”), hans högra hand och den som är den smartaste i sällskapet, den irrationella och drogberoende flickvännen samt den råe torpeden med sadistiska tendenser som hellre vill döda kvinnan på stört. Karaktärer i svart och vitt. Inga gråzoner här inte.
Marlon Brando hade vid den här tidpunkten suttit i frysboxen ett par år på grund av alla sina påhitt och divigheter, men fick här chansen till comeback i liten skala. Som ledarens högra hand Bud är det också han som håller ordning på torpet och försöker sy ihop den unkna kidnappningsaffären så gott det går. Brando gör vad han kan med dialogen och manuset som känns synnerligen stabbigt och väldigt föråldrat. Berättelsen hackar på flera ställen och skådespelandet är överlag stelt och övertydligt, på gränsen till irriterande.
Nog för att filmen är produkt av sitt 60-tal, men den känns verkligen ofärdig och mer eller mindre ihopslängd av nöd. Förutom Brando kan sådana gamla storheter som Rita Moreno och Richard Boone skådas i de andra rollerna, men inte ens mixen av sin tids större skådisar kan hjälpa upp historien till några tillfredsställande höjder.
Gängets galet ologiska plan för att slutföra kidnappningen känns rent irriterande och overkligt omständigt. Filmens klimax utspelas vid husets stränder och är filmat i nattmörkret precis innan gryningen vilket innebär att man inte ser speciellt mycket av det som sker i finalen. Som actiondrama på tok för blekt med ett slut som påstås vara uppseendeväckande för sin tid. Idag rycker vi väl mest på axlarna åt detta.
Natt utan nåd, med den udda originaltiteln The night of the following day blir mest en parentes i 60-talets filmflora, och kanske inte den succé Brando ev. hade hoppats på. Manuset är för ryckigt och spretigt. Scenerna känns mest staplade på varandra och jag ifrågasätter starkt det allt annat än smarta sättet att hantera sin gisslan. Det mest intressanta jag kan komma på vad gäller den här filmen är hur en nyinspelning skulle kunna se ut och vem som skulle kunna axla Brandos roll.
Russell Crowe?
”If I come back and I find out that she’s not all right, I’m gonna take that burp gun and I’m gonna jam it up your nose… and I’m gonna pull the trigger ‘til it doesn’t work any more.”
Flmr - Om film och serier. Mest. 