Årets sommarklubb rivstartar med en pangig plåtsmäll!
Nästan back-to-back med remaken, som du kan läsa om här.

Här är det dock originalets oförställda charm som gäller.
Paul Verhoevens oborstade, råa, svarta humor…kryddad med 80-talslökig action och nästan farsartat överspel på många av de inblandade.
TROTS detta, en vräkig och skön orgie i samhällskritik mot ett övervakande och totalitärt styrande bolagsklimat där vinster och kapitalism är det enda som räknas.
De luriga bolagsskurkarna drar sig inte ens för att samarbeta med stadens värsta förbrytare när det gäller att nå sina mål.

För det är ju så, i det framtida Detroit håller brottsligheten på att ta över och polisen gå ut i strejk. In på banan med Robo himself, en skadeskjuten Peter Weller som får chansen att rensa upp bland buset när dyngsmarta entreprenörer får idén att ersätta verkliga poliser med konstgjorda…typ.
Och få jobbet gjort the hard way.
Här ska inte snackas med brottslingarna. Mer skjuta dom i småbitar.

Asch, ni vet ju allt om 80-tals-Robo redan!
Låt oss bara konstatera att plåtnicklas håller flaggan uppe vad gäller underhållningsvärde och nostalgi från Verhoevens glada dagar som spänstig regissör.
I kombo med den svulstiga musiken, den rappa dialogen och de lite halvråa och hysteriska actionsekvenserna…blir det finfin liten utflykt i återtittsnatten.

Robocop har sin högst förtjänade plats i filmhistorien. Både som tidsdokument över hur stissig action från 80-talet såg ut…och som slipprig samhällskritik mot ett framtida kapitalistiskt USA.
En fräck stund med en film som bryter lite mot dåtidens lagar i Hollywood. Och hur kul är inte det!!
Plåtskrammel i sommarnatten.