Om man är filmidiot i största allmänhet och westernnörd i synnerhet så är det väl näst intill ett tjänstefel att inte ta med ett bidrag från Sergio Leone´s berömda italienska dollartrilogi i ett temarace som detta.
Idag väljer jag mellanfilmen, den film jag faktiskt sett minst antal gånger i trilogin, och därför bjöd på lite nyupptäckarvibbar när den fick rulla för återtitt härförleden. Annars har jag nog alltid tyckt bäst om den avslutande delen, The Good, the Bad, The Ugly. Clint Eastwood är här naturligtvis tillbaka som den hårdföre och icke direkt talföre revolvermannen med den numera klassiska ponchon. ”Som vanligt” är han ute efter belöningsdollars för diverse fula fiskar i grannskapet.
Den här gången heter storfisken El Indio, en synnerligen brutal banditledare som först fritas från fängelset av sitt gäng och sedan smider stora planer om ett bankrån som ska belöna honom rikligt. Vår man i ponchon tänker förstås istället lägga vantarna på självaste El Indio och det bästa sättet kan ju tex vara att infiltrera hela ligan. En viss Douglas Mortimer (Lee van Cleef), snabb som en vessla med puffran och med en stadig pipa i munnen, tycks dock i sin tur ha något otalt med banditbossen och föreslår därför en (o)helig allians med vår antihjälte, ett grepp som kommer att bjuda på en och annan tur i manuset.
stencool som vanligt
Svårare än så är inte intrigen i denna uppföljare till succén A Fistful of Dollars, Sergio Leones första film som blev något av en banbrytare vad gäller stil och utformning i westernfilmerna från Europa (och den första ”eurowestern” som nådde en större publik runt globen). Här öser han egentligen bara på med samma koncept och vevar runt det ett varv till. Inga nymodigheter i berättandet, temat är traditionell hämnd och penningbegär. Mortimers oplockade gås med El Indio får såklart sin förklaring mot slutet och bakom DEN konflikten smyger Eastwood runt med listigt sinne och snabb revolver.
Regissörens egensinniga stil blir även här något av filmens adelsmärke; starka närbilder på ansikte och ögonuttryck, utdragna dramatiska scener innan en eldstrid när både klippning och musik går på högvarv, eldiga färger mot ett ofta stenigt och kargt landskap. Personerna i dessa filmer är mer som karikatyrer på riktiga människor och är nästan alla stöpta i samma överdrivna form, vare sig det gäller en sluskig revolverman eller en utmanande bordellmadam. Just musiken får otroligt stor plats i denna dollartrilogi slår det mig nu, och är säkerligen en stor orsak till att filmerna alltid känns oerhört dramatiska och nästan domedagsaktiga i sitt utseende.
En märklig detalj i dagens sammanhang är att Eastwoods figur, här kallad Manco, officiellt inte är samma person som Joe i den första filmen! Det slog nämligen en domstol fast efter att producenterna av den första filmen stämt Sergio Leone när han ville göra den här uppföljaren med en annan producent och då inte skulle få ”ta med sig” figuren till en ny story. Av denna stämning blev det dock inget och därför kunde Leone leka vidare med sin prisjägare, nu då försedd med nytt namn, och dessutom passa på att ge sina forna producenter en riktig skrapa i och med att namnet på den här filmen fick bli en syrlig kommentar till bråket! Sedärja!
clintan drar en vals för badassen
På skådissidan fortsätter Clintan i beprövad stil och tuggar på sin cigarill mest hela tiden. Lee van Cleef skulle så småningom återkomma som kallhjärtad motståndare till Eastwood i nästa installation i trilogin, men här får han fungera som den nästan gemytlige och mystiske Mortimer…och gör det finfint. Att Leone gärna använde sig av bekanta ansikten till filmerna, även om det handlade om helt skilda karaktärer, är Gian Maria Volonté ett exempel på. Återigen tar han hand om skurkrollen, precis som i första filmen…här som den vettvillige El Indio. Är man dessutom med på detaljerna hittas också Klaus Kinski här som puckelryggad torped i skurkligan.
Håller den här filmen, och de andra, måttet då även idag?
Tja, kanske inte manusmässigt där det blir både klyschigt och ganska stereotypt mest hela tiden. Vad som dock istället har blivit minnesvärt är just den visuella stilen och leken med klipp, musik mot den ofta karga och ruffiga scenografin. Ett bildspråk att njuta av, även om åren gått sedan tillkomsten. Just med den här filmen bröt dessutom Leone mot ett par av Hollywoods 60-talsregler i filmindustrin när han bla visade upp marijuanarökande, en häst som blir skjuten och en våldtäktsscen.
For a Few Dollars More är i mångt och mycket en förlängning av den första filmen. Inte speciellt djup, mer en kärleksfull blinkning åt den nästan serietidningsaktiga värld som Leone skapade med sin prisjägare. Överspelet och de dramatiska utfallen sväljs dock med gott humör och visst är det en western att minnas och som har sin framskjutna plats i filmböckerna.
När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.
Efter att Clint Eastwood gjort stor succé med filmerna i dollar-trilogin, kände väl amerikanarna att nu fick det vara nog. Stjärnan måste hem till staterna. Och det med en rejäl western på amerikanskt vis. Regissören Ted Post fick, faktiskt efter att självaste Sergio Leone tackat nej, uppdraget att regissera Clintan i denna rätt sävliga historia om kofösaren Jed Cooper(Eastwood) som falskeligen anklagad för boskapsstöld hängs i första bästa träd, men överlever, återhämtar sig och återupptar snart sitt gamla yrke som marshal i territoriet för att kunna spåra upp och hämnas på de män som försökt hänga honom. Filmen skiljer sig dock från de relativt simpla spagetti-westerns Eastwood nu antagligen hade rutin på att spela in. Här skulle han plötsligt agera mer aktivt, med avsevärt mer dialog.
Flmr - Om film och serier. Mest. 