Tema Western: For a Few Dollars More (1965)

Om man är filmidiot i största allmänhet och westernnörd i synnerhet så är det väl näst intill ett tjänstefel att inte ta med ett bidrag från Sergio Leone´s berömda italienska dollartrilogi i ett temarace som detta.

Idag väljer jag mellanfilmen, den film jag faktiskt sett minst antal gånger i trilogin, och därför bjöd på lite nyupptäckarvibbar när den fick rulla för återtitt härförleden. Annars har jag nog alltid tyckt bäst om den avslutande delen, The Good, the Bad, The Ugly. Clint Eastwood är här naturligtvis tillbaka som den hårdföre och icke direkt talföre revolvermannen med den numera klassiska ponchon. ”Som vanligt” är han ute efter belöningsdollars för diverse fula fiskar i grannskapet.

Den här gången heter storfisken El Indio, en synnerligen brutal banditledare som först fritas från fängelset av sitt gäng och sedan smider stora planer om ett bankrån som ska belöna honom rikligt. Vår man i ponchon tänker förstås istället lägga vantarna på självaste El Indio och det bästa sättet kan ju tex vara att infiltrera hela ligan. En viss Douglas Mortimer (Lee van Cleef), snabb som en vessla med puffran och med en stadig pipa i munnen, tycks dock i sin tur ha något otalt med banditbossen och föreslår därför en (o)helig allians med vår antihjälte, ett grepp som kommer att bjuda på en och annan tur i manuset.

stencool som vanligt

Svårare än så är inte intrigen i denna uppföljare till succén A Fistful of Dollars, Sergio Leones första film som blev något av en banbrytare vad gäller stil och utformning i westernfilmerna från Europa (och den första ”eurowestern” som nådde en större publik runt globen). Här öser han egentligen bara på med samma koncept och vevar runt det ett varv till. Inga nymodigheter i berättandet, temat är traditionell hämnd och penningbegär. Mortimers oplockade gås med El Indio får såklart sin förklaring mot slutet och bakom DEN konflikten smyger Eastwood runt med listigt sinne och snabb revolver.

Regissörens egensinniga stil blir även här något av filmens adelsmärke; starka närbilder på ansikte och ögonuttryck, utdragna dramatiska scener innan en eldstrid när både klippning och musik går på högvarv, eldiga färger mot ett ofta stenigt och kargt landskap. Personerna i dessa filmer är mer som karikatyrer på riktiga människor och är nästan alla stöpta i samma överdrivna form, vare sig det gäller en sluskig revolverman eller en utmanande bordellmadam. Just musiken får otroligt stor plats i denna dollartrilogi slår det mig nu, och är säkerligen en stor orsak till att filmerna alltid känns oerhört dramatiska och nästan domedagsaktiga i sitt utseende.

En märklig detalj i dagens sammanhang är att Eastwoods figur, här kallad Manco, officiellt inte är samma person som Joe i den första filmen! Det slog nämligen en domstol fast efter att producenterna av den första filmen stämt Sergio Leone när han ville göra den här uppföljaren med en annan producent och då inte skulle få ”ta med sig” figuren till en ny story. Av denna stämning blev det dock inget och därför kunde Leone leka vidare med sin prisjägare, nu då försedd med nytt namn, och dessutom passa på att ge sina forna producenter en riktig skrapa i och med att namnet på den här filmen fick bli en syrlig kommentar till bråket! Sedärja!

clintan drar en vals för badassen

På skådissidan fortsätter Clintan i beprövad stil och tuggar på sin cigarill mest hela tiden. Lee van Cleef skulle så småningom återkomma som kallhjärtad motståndare till Eastwood i nästa installation i trilogin, men här får han fungera som den nästan gemytlige och mystiske Mortimer…och gör det finfint. Att Leone gärna använde sig av bekanta ansikten till filmerna, även om det handlade om helt skilda karaktärer, är Gian Maria Volonté ett exempel på. Återigen tar han hand om skurkrollen, precis som i första filmen…här som den vettvillige El Indio. Är man dessutom med på detaljerna hittas också Klaus Kinski här som puckelryggad torped i skurkligan.

Håller den här filmen, och de andra, måttet då även idag?
Tja, kanske inte manusmässigt där det blir både klyschigt och ganska stereotypt mest hela tiden. Vad som dock istället har blivit minnesvärt är just den visuella stilen och leken med klipp, musik mot den ofta karga och ruffiga scenografin. Ett bildspråk att njuta av, även om åren gått sedan tillkomsten. Just med den här filmen bröt dessutom Leone mot ett par av Hollywoods 60-talsregler i filmindustrin när han bla visade upp marijuanarökande, en häst som blir skjuten och en våldtäktsscen.

For a Few Dollars More är i mångt och mycket en förlängning av den första filmen. Inte speciellt djup, mer en kärleksfull blinkning åt den nästan serietidningsaktiga värld som Leone skapade med sin prisjägare. Överspelet och de dramatiska utfallen sväljs dock med gott humör och visst är det en western att minnas och som har sin framskjutna plats i filmböckerna.

 

Tema Western: Unforgiven (1992)

När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.

Otaliga är de filmer denne långe aktör medverkat i, och rätt många av dem westerns. Först som renodlad skådis men från 70-talet och framåt alltmer i rollen som både regissör och skådespelare. Och kanske kom det ultimata beviset på att hans betydelse och storhet som filmskapare just detta år, 1992, när dagens film tog storslam vid den efterföljande Oscarstillställningen. Fyra guldgubbar i de absoluta toppklasserna fick han med sig hem för sin film, bla bästa manliga biroll, bästa klippning, bästa regi och den kanske tyngsta gubben av dem alla…bästa film. Dessutom var filmen nominerad i 5 ytterligare kategorier. Inte illa för en western tillverkad i en tid då den gyllene epoken för just westernfilmer var ett minne blott…och som kuriosa kan nämnas att det är faktiskt bara den tredje westernfilmen genom filmhistorien som lyckats ta hem en Oscar för bästa film.

Men ok, motsvarar då filmen alla dessa hyllningar och belöningar? Eller var det bara ett dåligt år -92 och inte så mycket annat att välja på? Eller var det kanske så att Eastwoods film plötsligt återuppväckte genren på nytt? Gav den nödvändig morgonluft?

Historien som sådan är rätt simpel, den gamle revolvermannen Will Munny (Clint Eastwood) med dåliga levnadsminnen som försupen kallhamrad bråkstake får chansen till en oväntad extrainkomst om han hänger på en ungtupp och wannaberevolverman till den lilla avlägsna staden Big Whiskey i Nebraska runt 1880 där en belöning utfästs av stadens prostituerade för att ta hand om ett gäng cowboys som gått lite för hårt fram och misshandlat en av kvinnorna svårt. Den lokale sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) har dock inget större intresse av att skipa den moraliska rättvisa som han borde och är mer angelägen om att hålla staden i sin egen herrans tukt och förmaning.

Munny, som nu lever sitt åldrande liv som far och grisfarmare, kan inte motstå chansen att ekonomiskt förbättra sitt liv för honom och barnen. Synd bara att ingen talat om för honom att åren satt sina spår vad gäller förmågan att skjuta och rida som i yngre dagar. Likadant är det med gamle kumpanen och vännen Ned Logan (Morgan Freeman) som också hänger med på resan. Naturligtvis är det här upplagt för medveten och ofrivillig gubbhumor av bästa märke.

Kanske här Eastwood till slut fick ur sig allt vad hans karriär inom genren handlat om. Det är sävligt, stillsamt för att ibland explodera i moment av våld och utfall. Historien surrade enligt uppgift runt i Hollywood bra många år innan Eastwood fick tag i den och såg någon sorts potential. Hackman lär också ha läst historien ett antal gånger men ständigt tackat nej, tills Clint ringde och övertalade honom.

klassisk pose

För visst är det en uppvisning av skådisar från förr. Och på något sätt så passande i historien. Här har vi gamla rävar som vet att berätta om tider från det förgångna, när ett liv uppenbarligen kunde tas på mindre en än sekund utan några större diskussioner. Låt vara att Munny själv allra helst vill glömma sitt förflutna. Deras unge följeslagare ”The Schofield Kid” (Jaimz Woolvett) vill inget hellre än att bli ett namn för historieböckerna, men Munny och Ned är också levande exempel på att det inte finns något glamouröst över att vara ökänd, och ställd inför verklighetens tunga fakta får The Kid också all anledning att omvärdera sina åsikter om framtiden.

Om man nu i westernfilmer letar efter den där speciella känslan man vill åt, enligt uppställd formel på en ”äkta” cowboyfilm, fyller dagens rulle helt det kriteriet. Eastwood som regissör har ett tvättäkta öga för stilen, musiken, sättet att bygga dramat. Filmen håller en otroligt lågmäld profil trots alla sina stjärnnamn i rollistan och låter istället en sorts ödesmättad stämning råda.

Våldsamheter finns snyggt utportionerade här och var, men samtidigt är det också en film som på inget sätt glorifierar våldet i sig. Tvärtom är det här rätt skitigt, taffligt och nästan amatörmässigt framställt. Mer i linje med hur det kanske egentligen var i verkligheten, och hur lätt mer eller mindre osanna myter kunde skapas och frodas.

Det är ett sanslöst lysande skådespel av de gamla essen i gamet. Ingen kan som Hackman spela svin med sådan charm och bravur. Det där ständiga illvilliga leendet i mungipan och de snabba piskande kommentarerna. Hans sheriff Daggett blir en ondskefull figur som ingen tycks komma undan. Eastwood´s Munny gör i det längsta sitt yttersta för att hålla en viss distans till det han medverkar i, men även han påverkas ju längre filmen går av en sorts inre moral han aldrig funderat på förut.

Dramat är totalt filmen igenom, och mixat med en rejäl portion westernkänsla blir det kalas att njuta av. I slutet eskalerar naturligtvis allting till bristningsgränsen och först då visar Eastwood´s slitne cowboy upp den vilande vrede hans plågade själ besitter. Mycket effektfullt.

en uppgörelse med hela genren..?

Kanske också oscarsjuryn föll för det som jag faller för, en lågmäld, trots allt finstämd, historia klädd i det vackraste foto och ljussatt på helt naturlig väg. Eastwood har också helt logiskt dedikerat den här filmen till Sergio Leone och Don Siegel, möjligen de två som betytt allra mest för honom under karriären som westernskådis. Historen är på ytan enkel, men gräver man lite djupare vekar allt handla om botgöring, ånger och svarta minnen. Till och med sheriff Daggett inser att tiden håller på att springa ifrån honom. Är det då kanske egentligen Eastwoods avsked till denna genre vi ser? Absolut, säger jag. Visst känns det i grund och botten som om Clintan här sammanfattar hela westernmyten på 130 minuter.

Unforgiven fick på svenska heta De Skoningslösa, och räknas av väldigt många in som en av stora westernfilmerna att minnas. Själv håller jag den bland de bästa någonsin och ska du nu inte se alltför många pangpang-filmer, tycker jag ändå att dagens bidrag är ett måste. Kanske William Munny förkroppsligar alla de hjältar, banditer och cowboys som någonsin förekommit på film…
Inte minst pumpade den in färskt blod i denna klassiska genre inför framtiden med det annalkande 2000-talet.

Häng dem högt (1968)

Efter att Clint Eastwood gjort stor succé med filmerna i dollar-trilogin, kände väl amerikanarna att nu fick det vara nog. Stjärnan måste hem till staterna. Och det med en rejäl western på amerikanskt vis. Regissören Ted Post fick, faktiskt efter att självaste Sergio Leone tackat nej, uppdraget att regissera Clintan i denna rätt sävliga historia om kofösaren Jed Cooper(Eastwood) som falskeligen anklagad för boskapsstöld hängs i första bästa träd, men överlever, återhämtar sig och återupptar snart sitt gamla yrke som marshal i territoriet för att kunna spåra upp och hämnas på de män som försökt hänga honom. Filmen skiljer sig dock från de relativt simpla spagetti-westerns Eastwood nu antagligen hade rutin på att spela in. Här skulle han plötsligt agera mer aktivt, med avsevärt mer dialog.

Och för att vara en western från slutet på 60-talet är det märkbart mycket dialog i filmen. Man märker tappra försök att skapa någon sorts socialrealism mitt i det torra präriedammet. Och det lyckas väl sådär. Svenskättade Inger Stevens gör en lågmäld kvinna som givetvis fångar Eastwoods intresse. Manuset låter oss i parti och minut förstå att hon varit med om tråkigheter , och det krävs en sårad Eastwood som lämnas i hennes vård, för att hon ska tina upp. Mellan kyssar och nojsiga utflykter på prärien ägnar sig Cooper åt att systematiskt spåra upp de fulingar han är på jakt efter.

Regissör Post låter historien tralla på till den väntande finalen då allt en gång för alla ska ställas tillrätta. I sanningens namn är man naturligtvis aldrig orolig för att Eastwood ska misslyckas med att få sin upprättelse. Häng dem Högt är en rätt lågmäld western som kanske åldrats aningen för mycket. Men intresssant i jämförelse mot de otaliga europeiska westerns som massproducerades i kölvattnet av Eastwoods dollar-filmer…

Betyget: 2/5