Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.