A.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.