Man säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!