Månadsarkiv: februari 2010

Feb 24 2010

The taking of Pelham 123 (2009)

Dags igen för en äkta Hollywood-återanvändning. Nu är det regissören Tony Scott (Man on fire) som väljer att hotta upp denna gamla 70-talsthriller på sitt eget sätt. En helt vanlig dag kapas plötsligt ett tåg i tunnelbanan av den smarte och hänsynslöse Ryder (John Travolta), och han kräver 10 miljoner kronor av staden New York för att inte avrätta passagerarna.
Det blir Walter Garber (Denzel Washington), tjänsteman på trafikledningen för tunnelbanan som får i uppgift att försöka förhandla med Ryder och få honom att ta sitt förnuft tillfånga och ge upp det till synes dödsdömda företaget att komma undan i de avspärrade tunnlarna under jord. Ryder är dock en hal ål som inte drar sig för att använda både smarthet och ren råhet i sin strävan efter pengarna.

Filmen börjar i ett rasande tempo och snart dras man in i regissör Scotts starka kärlek för snabba klipp varvat med slowmotion-bilder. Hans stil är helt klart säregen, men har genom åren blivit lite av hans signum.
Där originalfilmen var mer satirisk och långsam i sitt berättande, väljer Scott att ösa på med snabba turer och visuella fyrverkerier så gott det nu går i en tunnelbanemiljö.
Mycket av filmens intensitet hänger på just samspelet mellan Garber och Ryder i varsin ände av kommunikationsradion, och både Travolta och Washington gör stabila insatser av sina karaktärer. Kanske Washington t o m är aningen nedtonad, vilket i det här fallet känns helt rätt. Travolta å andra sidan gör ytterligare en nästan charmig tolkning av en brottsling på gränsen mellan genialitet och vansinne.

Där filmen börjar bra och snurrar på i stabilt tempo, är sista tredjedelen dock den svagare. Som om bränslet börjar ta slut, och en avslutning måste tvingas in i den sedvanliga actionfållan. När nu manus faktiskt inbjuder till dolda agendor både hos Garber och Ryder, tycker jag att man kunde ha tagit tillvara dessa lite bättre. Men man kan inte få allt, och The Taking of Pelham 123 är trots allt en proffsigt hantverkad thriller med actioninslag som håller spänningen vid liv långt in i filmen. Snyggt fotad och stabila skådisinsatser ned till birollerna gör denna film till en rejält underhållande stund.

Betyget: 3/5

Feb 17 2010

Sideways (2004)

Miles (Paul Giamatti) sliter som lärare och drömmer om att någon ska ge ut den bok han just skrivit klart. När vännen Jack ( Thomas Haden Church) ska till att gifta sig vill Miles, som är hobbyutövande vinkännare, bjuda honom på en weekend i Kaliforniens vindristrikt som en sista grabb-grej ihop. Weekenden bjuder dock på betydligt mer än bara goda viner och grabbhumor när plötsligt två kvinnor dyker upp i deras liv och förändrar vardagen.

Alexander Payne slog 2002 igenom på allvar med det stillsamma dramat About Schmidt (med en lysande Jack Nicholson i huvudrollen), och här bjuder han en än gång in till drama med långsamma drag och humorinfall. Det intressanta med filmen är att den inte direkt kastar sig in i en jättelik händelsutveckling, utan mer guppar på i lagom mak. Det som brister i handling tas igen ordentligt i skådisprestationer, där framför allt Paul Giamatti lyser med den starkaste insatsen. Giamatti ÄR Miles och låter oss verkligen komma honom inpå livet. Jack (Haden Church) är den raka motsatsen, som ser helgen som en sista chans att parta loss innan äktenskapets plikter kommer. Trots att de två personligheterna är så olika delar de ett sorts hemligt broderskap tillsammans. Det scenario som Miles tänkt ut inför helgen rubbas ganska snart och han får anledning att verkligen se över sitt liv i och med att den frånskilda Maya (Virginia Madsen) dyker upp och fångar hans tankar.

Tempot är lågt, historien liksom broderas fram allteftersom och det kan säkert kännas segt för vissa. Själv fångas jag rätt snart av Miles öden och vill verkligen veta mer om honom och framför allt få veta hur det hela ska sluta.
Sköna turistbilder från Kaliforniens otaliga vingårdar och små pittoreska städer ramar in denna ganska enkla men trivsamma historia . Manuset bjuder inte på några överraskningar eller bombastiska tvära drag, utan fungerar mer som en sakta motor för att driva handlingen framåt.

Sideways bjussar på bra skådisar, roande lågmäld humor, en vuxen handling och… förmodligen rätt goda viner.

Betyget: 3/5

Feb 11 2010

Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5

Feb 9 2010

District 9 (2009)

För tjugo år sedan dök plötsligt ett gigantiskt rymdskepp upp ovanför Johannesburg i Sydafrika.
När myndigheterna väl tog sig ombord och väntade sig att finna en överlägsen främmande ras hittade man istället 1 miljon utmärglade utomjordingar som raskt förpassades in i samhället via ”district 9”, en sorts kåkstad utanför Johannesburg där utomjordingarna lever för sig själva och stadigt växer i antal.

Myndigheterna ser ingen annan utväg än att tvångsevakuera (läs: vräka) dem till ett nytt större område, och uppdraget går till det privata säkerhetsföretaget MNU.
Här är en film som lyckas med konststycket att ur nästan ingenting, och med en osedvanlig ovanlig historia, greppa mig som åskådare i knappa två timmar.

Vi får följa MNU-tjänstemannen Wikus van De Merwe (Sharlto Copley) som är den som får uppdraget att leda operationen. Wikus ser chansen till befodran och har ett minst sagt udda sätt att leda projektet. Snart sätts dock en serie händelser igång som gör att Wikus ironiskt nog måste söka stöd i  den kåkstad han är satt att vräka. Dessutom visar det sig att MNU har en helt annan dold agenda som lurar under ytan.

Det börjar som ett socialpolistiskt drama, skiftar form till vass tempofylld action, för att till slut vässa till sig ytterligare och bli en uppvisning i filmiska effekter av bästa märke. Avskalad och realistiskt dialog blandas med störtskön svart humor och vapenskrammel som för tankarna till ”Starship Troopers”.

Regisserad av långfilmsdebutanten Neill Blomkamp, som envist hävdar att filmens tema inte har något att göra med Sydafrikas historia vad gäller apartheid och utanförskap. Det är dock väldigt svårt att inte tänka i just de banorna när man ser myndigheternas syn på de stackars utomjordingarnas tillvaro i sin slina kåkstad, och hur det omkringliggande samhället ser på dem som lägre stående varelser.

Ibland skönt att inte se några spår av Hollywoods glupska fingrar, det är en helt igenom sydafrikansk produkt utan kända skådisar och snyggt tillrättalagda manusutvikningar. Effekterna i filmen är världsklass och man tror verkligen på det man ser, bakom det jobbet ligger WetaFilms som ju har en viss erfarenhet av Ringen-trilogin. Peter Jacksons ande vilar tungt över filmen och han är den som halat upp 30 miljoner till Blomkamp för att tillverka denna grymt underhållande historia.

District 9 är väldigt bra film som otroligt nog lyckas med sin blandning av socialpolitik och ren effektfull action på ett högst underhållande sätt. Det är helt enkelt  i grunden en rätt enkel actionfilm som lyckas klä sig i en större, snyggare, kostym. Och komma undan med det.

Betyget: 4/5