Sommarklubben: Sneakers (1992)

Årets sommarklubbande inleder vi med en liten tidsresa tillbaka till när datorskärmarna var tjocka, datamodemen extremt pipiga och kablarna till synes ovanligt rikliga till mängden samt trassliga i väntan på en trådlös framtid.

Elegante och gemytlige Robert Redford basar över ett gäng tekniknördar och snabbkäftade filurer som har som specialitet att testa företags säkerhetssystem genom att helt enkelt försöka bryta sig in i dem. Bra lönsamhet och stor efterfrågan där i början av 90-talet när teknikboomen blomstrar och alltför många ser frälsningen i IT-bubblan.

När Redford så får ett uppdrag han inte kan tacka nej till från myndighetshåll (eller…?), kör det ihop sig ordentligt och gamla personliga synder nystas upp. Gänget sluter dock upp bakom och får naturligtvis ligga i med både list, tur och lite logiska luckor för att fixa biffen medelst lite blippbloppande och gammal hederlig action.

Förutom den sportigt unge gamlingen Redford syns här en laguppställning med bl.a. en tjattrande Dan Aykroyd, en butterrolig Sidney Poitier, David Strathairn som blind hörselfantom Mary McDonnell som hjältens tjej samt en ung och saknad River Phoenix som fixare i största allmänhet. Det är tidigt 90-tal och miljöer därefter, enorma teknikrum, stora servrar och finurliga men lite jönsiga säkerhetssystem som måste knäckas.

För regisserandet och storyn står Phil Alden Robinson, samma snubbe som gav oss Drömmarnas Fält alltså. Här kör han på med lite rappare grejer får man väl säga, men samma avspända lekfullhet kan anas i den här lätt ansträngda historien som försöker vara både lite spännande och komisk på samma gång.
Funkar helt okej.

Sneakers är trots sin lite konstruerade handling en stunds lättsam underhållning som inte bör lämna någon sådär jättebesviken. Sliten av tidens tand måhända och inget mot dagens technothrillers såklart, men lite nostalgiskt fräsig ändå med ett gäng underhållande skådisar i frontlinjen.
Övervakning i sommarnatten.

5 kommentarer på “Sommarklubben: Sneakers (1992)

  1. Instämmer, den här håller än som lättsam paranoia-underhållning. Icke att förglömma Ben Kingsleys maffiaskurk, men relationen mellan Redford och McDonnell är riktigt bra och favoriten är förstås David Strathairn.

    Gilla

  2. @Sofia: …icke att förglömma en bister Ben Kingsley, även om hans roll är av kaffepengssorten… 🙂

    @Pladd: Trivsamt var ordet här! Och rätt skaplig rollista är det ju faktiskt också…med den tidens mått mätt!

    @Fiffi: Han dyker upp då och då…denne David! 😉

    Gilla

  3. Med tanke på att jag gillade Drömmarnas fält ganska mycket tog jag mig en titt på denna i hopp om att det skulle vara något i samma stil. Blev lite lätt besviken, men den funkar. Kanske var jag inte beredd på att den skulle vara så pass lättsam som den ändå är (även om jag vill minnas någon bra scen i en tunnel). En trea blev det till Sneakers.

    Gilla

Lämna ett svar till Pladd Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.