Tema Western – epilogen

Jaha hörni.The_cowboy
Det var höstens tema det.
25 stycken ”westernfilmer” hamnade under luppen.
Vissa betydligt bättre än andra.
Vissa mer nostaligivärde än andra.
Vissa mer fartiga och traditionella än andra.
Men ingen riktigt dålig.

I mitt westernbibliotek finns ju naturligtvis ett antal fler filmer än dessa, men någonstans kändes det som att just runt 25 st var ganska lagom att välja ut att presentera här på bloggen. Ser man till spannet på åren tror jag att det har varit ett ganska ok sådant, och de flesta stilarna har fått några minuter i rampljuset.

Självklart kanske du som läsare saknar vissa filmer, men återigen..det hade blivit galet mastodontiskt att ta med precis alla filmer som flipprat genom min hjärna. Jag hoppas att de som nu syns på bloggen ändå ska kunna representera de olika tidsåldrar som fenomenet westerns har funnits i.

Andra titlar att nämna, som inte kom med här, skulle naturligtvis kunna vara; Diligensen, Little Big Man, Den Onde, Den Gode, Den Fule, Mot Fort Humboldt, någon av Trinity-filmerna, Harmonica – en hämnare och varför inteden italienska Django osv osv…

Det som också slagit mig under sensommaren och mörka hösten är hur gött det har varit att få gräva ned sig i westernmyten igen, lite fantast som jag är, och att hela westernmyten fortsätter att fascinera mig även i vuxen ålder.
Jag hoppas att du som kanske följt detta lilla filmrace också har haft visst utbyte av genomgången, och är det nu så att jag rentav har kunnat planterat något litet filmtips hos dig så är ju det bara en trevlig bonus…!

Kommentera gärna om du har några synpunkter på temats innehåll eller om du saknade någon speciell film.

Bloggen får med största sannolikhet anledning att återkomma till denna mytiska era i historien, men för nu är det dags att stoppa tillbaka revolvrarna i hölstret och rida in i solnedgången…

Tack för kommentarer och visat intresse!

Buffalo Bill Cody's Wild West Troupe

Julen flyttar in på Flmr – igen!

Tjohoorå!merry
Så är det!
För tredje året i rad pytsas lite galna/skämmiga/sköna/hårda/mjuka/larviga julfilmstips ut av yours truly.

Ni hittar ”som vanligt” länken till julsidan högst upp till höger i menyn, eller klickar här.
Och där samsas de, filmerna med det gemensamma temat. Ni känner igen allt. Naturligtvis. Precis som kära vänner man återvänder till.

I övrigt rullar verksamheten på!
Efter lite weekendledigt och inavakande av julmånaden i kombo med teaterspelande (!) kör Flmr på som vanligt genom hela december!

Och hösttemat ska avslutas också!
Fattas bara!

Joråsåatt!

Temadags! Det var en gång en epok…

Egentligen är det lite märkligt att en sådan begränsad tidsperiod i historien har haft en sådan stor påverkan på litteratur, sånger och framför allt filmer genom åren.

Själva fenomenet Vilda Västern som sådan, eller the Old West, varande faktiskt bara under en generation och anses startat runt mitten av 1800-talet, eller kanske till och med strax efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 för att sedan pågå till åren precis efter 1900-talets början med starten på det moderna samhället med elektriciteten, maskiner och den industriella frammarschen. Runt sekelskiftet konstaterades det också att den omtalade ”The Frontier”, dvs. det outforskade landet, inte fanns längre. Nu befolkade människan hela den amerikanska kontinenten från Atlanten i öst till Stilla Havet i väst. En sorts epok som sakta drev in i glömskan när nya utmaningar och problem nu gjorde sig påminda i det nya och betydligt modernare 1900-talet.

Trots sin korta livslängd som epok har westerneran bjussat på otaliga myter, legender och historiska händelser (vissa mer sanna än andra) och det kanske inte var så konstigt att både filmindustrin och litteraturen var snabba med att snappa upp detta fenomen. Snacka om källor att ösa ur när det gällde att romantisera och engagera de som tog del av berättelserna. Och varför inte? Den amerikanska västern var ju i rena verkligheten en riktig tummelplats för allsköns individer, nybyggare som drömde om ett bättre liv västerut..kanske till och med på flykt på grund av sin religion. Eller kanske var det misslyckade figurer från de växande storstäderna som plötsligt insåg att det gick att göra sig en mindre förmögenhet i de små städerna som växte upp över prärien. Desillusionerade fd soldater som efter inbördeskriget insåg att de aldrig skulle kunna återgå till ett normalt familjeliv, visst var det då lättare att bli en outlaw västerut där lagar och rättvisa knappast var något som var speciellt prioriterat…

Alldeles säkert var tillvaron både tuff, slitsam och ibland rent helvetisk i dessa pionjärtider, icke att förglömma att man också systematiskt fördrev de amerikanska urinvånarna längre och längre bort från sina rättmätiga marker. Klart att det skulle explodera i blodiga och tragiska indiankrig under dessa årtionden. Den amerikanska pionjärandan med vissa inslag att skämmas över med andra ord.

Nåväl, efter att ni nu har fått denna möjligen ohemult långa inledning till höstens stora tema här på bloggen och till vad som egentligen skulle bli en sorts kärleksförklaring till westerfilmen och varför Flmr tycks så besatt av denna genre..så får vi helt enkelt konstatera att det naturligtvis tack vare Hollywood (och även i vissa fall Europa) finns sanslöst mycket att skriva om när det gäller westernfilmen. En genre som varit med i filmindustrin ända från stumfilmens första stapplande dagar, och därmed väl torde vara en av de äldsta kategorierna på spelfilm.

Vad bottnar då mitt galna intresse i?
Tja, säg det den som vet. Kanske är det den fascinerande aura av stora vidder, frihet, äventyr som satt avtryck i mitt sinne? Kanske är det faktumet att jag hade snälla föräldrar som lät mig vara uppe sent och kika på alla de westernfilmer som statstelevisionen faktiskt pytsade ut i mängder i sina två allenarådande kanaler (yes kids..två kanaler!) under 70-talets första hälft. Och kanske intresset grundmurades när jag började läsa billiga kioskdeckare om revolvermännen, lebemännen och lustigkurrarna Bill och Ben på äventyr i den romantiserade och våldsamma tillvaron som utgjorde den amerikanska prärien. Minst ett sådant tummat ex låg ständigt bredvid sängen i de unga tonåren…

Skit samma egentligen. Här och nu börjar nu då Flmrs stora hösttema om westernfilmer. Under kanske ett par år har jag sakta men säkert samlat på mig ett mindre bibliotek av westernfilmer, både nyare och äldre, klassiker och renodlade actionstänkare, äventyrliga och dramatiska, både bättre och lite sämre. Många har jag sett för första gången, många såg jag för länge sedan för att nu ha sett dem igen, och många ligger för tittning as we speak.
Först hade jag någon galen idé om att köra temat koncentrerat under kanske två-tre  veckor, men insåg att det nog är smartare att portionera ut dessa alster i bloggen i lagom doser under en lite längre tidsperiod, risken finns ju annars att det blir lite FÖR mycket kobojser på en gång.

De kommer inte i någon speciellt kronologisk ordning, istället känns det mycket roligare att blanda friskt i årtiondena. Och naturligtvis är det minst lika kul om du som eventuellt kikar in lite under temat då och då gärna lämnar en kommentar om dina egna erfarenheter av westernfilmens varande i allmänhet och speciella filmer i synnerhet. Kanske har du också några egna sköna westerntips att förmedla vidare…

Men då så.
Då rullar vi väl igång detta HöstTema dårå!

Sommaren är inlåst, leve hösten!

Jamen det var det det!
Sommaren är till ända, bortstädad, avvecklad och inplastad. Årets sommarminnen bär vi naturligtvis med oss långt in på denna sista del av året som nu står för dörren.

Och här kommer hösten. Med stormande (!) steg och granna färger. Jag älskar sommaren, men gillar också hösten. Kanske ska vi alla uppgradera hösten lite?
I filmsammanhang en årstid som mer än någon inbjuder till insupande av filmiska känslor, ögonblick och upplevelser. Vad gör det väl då att höstens stormar rasar utanför fönstret?

I och med höstens start intar Flmr en något mer höstlig approach rent utseendemässigt och Sommarklubben har stängt för säsongen.
Vad händer här under hösten då?

Tja, under nästan ett års tid nu har jag samlat på mig ett koppel med westernfilmer, nördig som man är. Detta är nu tänkt att mynna ut i ett rejält tema om just westernfilmer. Stora och små. Bra och mindre bra. Trevliga och mindre roande. Kommer under hösten alltså.
Mer då: eftersom jag i det sammanhanget förmodligen är sist bollen (kanske inte ens kommit in på planen) vad gäller ALIM-greppet är det väl dags att göra något åt det…kommer också vad det lider.
Ska också försöka ta ett grepp på alla tv-boxar jag både sett och samlat på mig. En ny liten sektion i menyn kanske? Mmm…kommer troligen också.

Lägg till detta sedvanliga grepp på Halloween och Julen…och NATURLIGTVIS det ordinarie tittandet och tyckandet om alla filmer som finns runt om oss!

Jaha, vem sade att hösten kommer att bli tråkig i filmbloggarvärlden..!!?

Leve hösten!
Välkommen att hänga med på resan!

Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Filmidiot…..och Sportfåne!

Precis!
Och från och med idag kan man ju få rejäla doser av båda. Som jag har väntat på denna dag!
En ny turnering i världens absolut bästa sport!

Naturligtvis måste detta följas (nästan slaviskt)!

Förhoppningsvis lyckas jag nog peta in en och annan film som lite nedvarvning också.
Iaf är det förhoppningen!

Nu tar vi dom! (vi och vi….)

 

I´m a filmblogger yes I am (eller..Det förlorade inlägget)

Jaha, det möjligen lovade inlägget om filmbloggeri lyste med sin frånvaro under påskhelgen.
Men det var ju så mycket annat på agendan…speciellt avkoppling och nedkoppling, vilket kändes väl så skönt.
Mitt ute i småländska myllan kunde jag dock inte låta bli att känna ett sting av skuld, komma här och droppa en rad om filmbloggsfunderingar…och sedan inte skjuta upp dem på bloggen!

Nåja, väl tillbaka i den (för tillfället) vårblöta och gråa vardagen drar jag mitt strå till stacken och håller vad som utlovats. Nu var det ju heller inte värsta nya rönen jag hade att komma med, snarare funderingar och nyfikenhet sprungna ur en i sin tur nyfiken fråga jag fick för en tid sedan.

Man kan väl säga att en viss nyfikenhet då i sin tur föddes hos undertecknad, över hur ni kära bloggisar (och andra) förhåller er till nedpräntandet av tankar som genomsusat ert sinne efter en filmsession. Frågan var alltså hur jag bedriver mitt ”kall” som filmbloggare? Hur går jag tillväga? Vilka ”regler” har jag? Hur ofta skrivs det osv osv?

 Allas våra stilar är ju olika, och så här går det oftast till i The House of Flmr:

  • Jag för aldrig anteckningar under filmen. Alla intryck (inklusive maggropskänslan) sparas på något märkligt sätt på den mentala hårddisken i hjärnan. Sedan bearbetas dessa tankar under en tid och hamnar sedan som ord på bloggen.
  • Jag försöker att inte låta det gå mer än max 4-5 dagar från tanke till blogginlägg (okej det funkar inte alltid…men då finns det oftast ett utkast att spinna vidare på).
  • Alla filmer jag skriver om är sedda i närtid för att få den ultimata upplevelsen. Därför blir det ofta djupdykningar i ”återtittssäcken” när det handlar om äldre alster.
  • ”Tema-filmer” försöker jag ”plugga in” i en följd för att känslan ska bli optimal.
  • Den observante skönjer ett mönster i att blogginläggen kommer i veckorna och oftast tar paus under helgerna.
  • En märklig och rätt knasig regel jag skapat för mig själv är att inga filmer som går på tv-burken recenseras här. Kan också bero på att jag väldigt sällan ser filmer från tv-tablån.
  • En ännu märkligare detalj är att ofta när jag bestämt mig för att se en viss film från återtittssäcken, dyker den upp i en tv-tablå samma vecka! Strange!
  • Lika djup som återtittssäcken tycks vara, lika hög är den där högen intill med filmer som ska ses för första gången….
  • Jag ser absolut inte film varje dag, men ett par i veckan blir det nog (plus eventuella biobesök). Och i helgerna kan man ju till och  med våga sig på ett och annat filmmaraton som när man var ung…yngre!

Se där ja, lite oviktig info om livet som filmbloggare.
Så nu käre medläsare är det din tur. Varför inte ett inlägg på din egen blogg med lite kul info om hur just du går tillväga?
Se det som en sorts…utmaning..eller något.

 Jaha, i övrigt kör vi väl på som vanligt dårå. Vår eller inte.

Joråsåatt!

Påskdax!

Flmr önskar härmed alla bloggers en sjujäkla skön påsk och (kanske) ledighet!

Själv tar jag ett par dagars fritt från filmgloendet och hoppas på att våren kanske kanske vill titta fram lite mer…
Med andra ord slipper ni de subjektiva åsikterna under ett par dagar (förutom möjligen ett inlägg som handlar mer om filmbloggandets form…men det är högst osäkert det också…inlägget alltså…hrm..)

 

Det skrattiga årtiondet?

Jamen ibland får man ju bara en sådan lust att återvända bakåt i filmvärlden, bli lite nostalgisk kanske.

Skönt då att man har en stor återtittssäck och kan gräva djupt (eller egentligen en välpackad bokhylla med alldeles för mycket filmer staplade i) och ägna sig åt just lite nostalgiskådande. Därför alltså raskt ut med en hoper alster från förr på bordet. Närmare bestämt från det murriga och colorerade 80-talet, ett årtionde som kunde konsten att bjuda på både sköna höjdpunkter och enorma stolpskott till filmer (och där har man sett sin beskärda del kan tilläggas).

Komedin kändes dock som ett av decenniets mer starka genrer enligt yours truly, där rätt många av skrattets förkämpar fick chansen att blomma ut och visa vad de gick för. Hela SNL-familjen( från det gamla fina gardet) tex fick ju chansen i alla möjliga mixar. 80-talets komedigruva…nog gick det att hitta rätt snygga guldkorn där…(eller?)

Flmr har tagit på töntmössan, stoppat ett par av de gamla alstren som gillades då  i spelaren och under ett antal kvällar återupplevt ett 80-tal där främst den amerikanska Hollywoodkomedin körde vildsinta dragrace om publikens gunst. Kommer jag ihåg dem som de var? Kommer ni ihåg dem? Vet ni ens vad jag pratar om?
Och fanns det ens något som kunde kallas 80-talsstil på humorn?

Kalla det 80-talsmini-tema med lite skratt. Eller inte.
Det sägs ju ibland att humor är tidlös, dags att kolla om det stämmer.

Gracerna sprids ut lite lagom under de kommande veckorna.

Precis så.

 

"hoho...de där galna 80-talsåren alltså..."

 

 

 

Saken är Oscar!

oscarn till vänster

Jahapp, då var den tillställningen avklarad.

Själv tillhörde jag de som inte satt uppe och glodde, och så här i efterhand kan jag nog känna en viss nöjdhet med det.
Känslan är att årets gala inte bjöd på några större överraskningar, kanske var det i själva verket så att nästan alla förhandstips gick in…?

Nu ska jag dock göra mitt yttersta för att inom snar framtid försöka glo på många av de uppmärksammade alstren denna festliga filmnatt, och inkomma med en och annan åsikt här på bloggen.

Stor cred till alla kamrater i bloggosfären också som tålmodigt tog sig igenom nattens maratonsändning. (och kul att läsa Fiffis direktrapportering i efterhand!)

That´s the spirit!

HP-manglad!

Mission completed!
Målet är nått och resultatet arkiverat på Flmr. Som ni möjligen visste sedan tidigare har det ju varit Harry Potter-maraton mitt bland alla andra filmer som passerat Flmrs radar.

Ett digert jobb ska jag tillägga, men nu finns i alla fall analysen och resultatet av hela experimentet redovisat här på filmbloggen.
Ni hittar hela genomgången i menyraden ovan under ”Flmr vs Harry Potter” eller klickar här.

Ni som orkar läsa hela texten kommer också att belönas med en liten genomgång av varje film och betygssättning.

Efter denna djupdykning bland trollkarlar, svartalfer, mugglare och allehanda annat löst folk ska det nu bli lite skönt att åter kasta blickarna mot mer realistiska saker som övernaturligheter, galna spioner, adrenalinstinna hjältar, skjutgalna tokar, påfrestande slapstickfigurer och andra dårfinkar….hrm..

Have a yippee-kay-yeeah christmas!

Känner att jag kan lämna er i gott sällskap med Brucan här nedan som the perfect guardian of the blogg under julen.

Nu tar jag lite jullov från både blogg och jobb.
Hoppas ni alla nu får en trevlig, välsmakande och filmig julhelg!

GOD JUL!

ok..kanske inte en Smålandsvy i jul...men önska går ju i af...

Jävig bisyssla

Ack ja, jobbet har hållit mig borta från filmbloggeriet i alltför många dar nu. Men så blir det ju ibland.
Den här gången dock av lite roligare orsaker.
Vår årliga stora jobbfest har löpt av stapeln, och ev minnesgoda här på bloggen vet ju att vi är ett gäng fullständiga idioter som brukar sätta ihop en rent tokig…eh.. show som spelas upp från scen och allt…

Så även i år och succén var (förstås) total. Nu stundar ny vecka och vardagen går sakta tillbaka till vanligt igen, innan julhysterin snabbare än snart kommer att välla in över oss.

Så, nästa vecka drar filmrecenserandet igång här igen! Naturligtvis!

(och det finns gott om filmer i den berömda pajpen kan jag lova)

 

Meddelande från ledningen – del II !

Jaha, hoppsan.
Bloggens 2-årsdag kom och gick i en rasande fart. Den bara liksom swischade förbi.
Jobb, markservice hemma och utflykter i småländska myllan gör titt som tätt att det kan gå några dagar utan aktivitet här.

Men som tur är finns det ju alltid en till synes outtömmande källa att ösa ur när man känner skrivlusten falla på.
Och det finns saker som ligger i den berömda pipen kan jag lova.
Det är PottHarry-filmer, gamla sköna 80-talare, sprillans nya alster, gedigna återtitts-tungviktare och ett koppel annat smått och gott.

Och nya utseendet dårå.

Jag blir så trött på mig själv, som att jag fastnar i vinkelvolten ibland. Nu har jag spenderat otaliga timmar med att frustrerat försöka hitta en ny design på skiverierna. Men WordPress har fan INTE något speciellt att bjuda på. Jag hade tänkt mig en mörkare look, men naturligtvis är det något med alla detaljer som inte passar. Jag vill tusan kunna styra min design HELT SJÄLV!

Ok, efter tidsödande begrundande så får det bli några pytteförändringar istället.

Suck alltså.
Dyrbar tid som gått åt till jönsigt designfix när man istället hade kunnat skriva minst tre recensioner. Jag får straffa mig själv med några extra inlägg på samma dag.

(och den som känner till ett gratis webbhotell eller liknande får gärna höra av sig…*blink*)

Hur som helst, go och gla Halloween på er!

Mot nya stordåd!

…och tiden bara går!

Sannerligen är det så!
En snabb titt häromdagen avslöjade att det minsann börjar närma sig tvåårs-strecket för när den här hobby-bloggen såg dagens ljus.
Kan det verkligen ha gått så snabbt?

Och hur mycket filmer har man inte kvar att pytsa upp här så småningom…?
När de är sedda och betänkta.
Det är just den lilla detaljen.
Trots att jag gör mitt bästa för att beta av den digra att-se-listan tycks det som att den istället växer lite för varje vecka som går…

Nåväl, nöjet är ju på min sida och ”kampen” går vidare.

Under en längre tid har det också känts som att det är dags att ändra bloggutseendet lite här.
Nydaning  på tapeten alltså, och varför inte ”fira” (liksom många andra gjort) med ett litet ansiktslyft…?
(Nu har ju inte wordpress världens roligaste mallar att bjucka på, så vi får väl se vart det slutar. Tanken på emigration till tex Blogspot har funnits…men jag tror inte jag orkar styra med all exportering av filer och annat bjäfs)

Nåja, vi kör väl vidare i täta spår med nya upplevelser runt hörnet så får vi se hur det blir!