Etikettarkiv: Ashley Judd

Jun 23 2014

Flypaper (2011)

I ett sorts märkligt sammanträffande konstaterar jag att samma vecka jag såg den här rullen ”från den där högen därhemma som aldrig tycks krympa”, vevades den på en av tv-kanalerna! Så kan det gå!

Blev den bättre för det då?
Inte direkt.
Patrick Dempsey tar hand om leaden som en minst sagt stissig bankbesökare en helt vanlig dag. Synd bara att han valde just den dag då TVÅ bankrån mot samma bank inträffar! Upplagt för trassel, kaos och allehanda lurigheter då det NATURLIGTVIS visar sig att det pågår mer rävspel än man först ser. Dempsey blir nån slags fattigmansvariant av ”The Batch” i sin paradroll som Sherlock, och löser gåtor på löpande band till bankpersonalens stora förvåning. Och skurkligorna är inte de smartaste i stan om man säger så. Här sticker Tim Blake Nelson speciellt ut som riktigt skön men lite korkad lantis på rånarstråt. Den tjommen har jag alltid gillat sedan pärlan ”Oh Brother, Where Art Thou”!

Övriga skådisar som flämtar runt är bla rätt pålitlige, och för en gångs skull i en lättsammare roll, Pruitt Taylor Vince, en desperat Mekhi Phifer och slutligen rutinerade Ashley Judd som bankkassörska och Dempseys lilla flirt.
Aningens ansträngd, men då och då ganska smårolig, humor. Lite klantskallar, lite gåtfullhet och lite vanlig småvåldsam underhållningsaction.
Inte bra. Inte jättedåligt. Nånstans känns det som om regissören, en Rob Minkoff, väääldigt gärna ville göra filmen i närheten av Tarantinos gata.
Funkar sådär. Dempsey sköter sig helt ok dock, svårt ända att tycka illa om honom.

Flypaper lullar på, med några små överraskningar (och tillhörande ologiska luckor).
Men annat var ju såklart inte att vänta.
Ok till kvällsmackan, sedan glömt.

Jul 24 2013

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star