Sommaren är här, och med den badsäsongen!
Naturligtvis tarvar en sådan årstid sin beskärda del av vattenskräckisar, eller som vi också säger..farliga djur i mörka vatten.
Givet inslag i semestertider…jaså inte?

Så värst mycket skräckis blir det dock inte av dagens karamell. Mer ett sorts drama med synnerligen oroande komplement i det blöta elementet. En film som jag på förhand mer eller mindre avfärdat som träskigt trams.
Men se vad jag ändå bedrog mig lite grann. Faktiskt.

Rullen har (såklart) inte inhöstat några större stjärnor i snacket runt vår blå boll. Ett objekt att studera bara lite därför alltså. Här sportar Halle Berry moderiktig bikini under våtdräkten när hon blir marinbiologen Kate som utanför den sydafrikanska kusten är ett ess på att simma med vithajar. Jepp, rejäla bjässar dessutom. Enligt historien nästan den enda personen i sitt slag faktiskt. Här ska i filmens början göras undervattensdokumentär som visar Kates färdigheter, men som på ett beställt tecken i manuset går någonting åt skogen och det hela tar en ände med förskräckelse och dödlig utgång för en av Kates kollegor. Så pass att hon tvärt slutar att simma med hajarna faktiskt. (MEN, vi vet ju….VI VET JU!!)

Ett år senare vill burdus affärsman med tonårsson betala ohemult med pengar för att Kate ska ta med dem på utflykt till hajvatten och leda ett gemensamt dyk så kostymnissen ska få känna adrenalinet pumpa. Kate vägrar, ex-mannen Jeff som fixat mötet, och dessutom passande nog är undervattensfotograf, övertalar och vips är sällskapet på väg ut i båten Orc…flåt..Volante. Hade de bara vetat vad som väntar hade de naturligtvis spelat minigolf och tagit en glass istället.

Det bästa med den här filmen är det vrålsnygga sättet den är fotad på. Riktigt classy faktiskt. Och hur själva hajscenerna är gjorda. Fråga mig inte vilket som eventuellt är CGI:at in i filmen, för det är jäkligt bra presenterat i bild. Någonstans har jag ju ändå lite svårt att tro att Halle Berry på allvar simmade med de här hajarna live framför kameran. Eller..?

Det sämsta med filmen är att den segar sig ordentligt i mittpartiet. Det händer helt enkelt nästan ingenting förutom att båten tuffar på, den skrävlige affärsgubben är taskig mot sin son, trogne besättningsmannen Tommy (gissa hans öde…) drar ett par snuskiga skämt och Kate försöker tillsammans med Jeff (Olivier Martinez) köra med ett slags rebound på förhållandet. Eller inte, svårt att veta säkert då de hojtar och gormar på varandra för att i nästa sekund krama varandra förlåtande. Alla klyschor på en gång alltså.

nästan som gamla Spielbergtider…nästan.

Normalt sett har jag lite svårt för Halle Berry, förtjänar hon egentligen den stjärnstatus hon tycks ha? Monsters Ball var en sak, men hjärnsläppet med Catwoman är svårt att förlåta. Dessvärre. Här känns hon väl ok ändå. Det går att köpa hennes rollfigur, och hon SKULLE nog kunna tas för en marinbiolog. Kanske.

Den fysiska spelmiljön är naturligtvis begränsad större delen av filmen då den utspelas ombord på båten, och om man kan gnälla på historien och skådisarnas trovärdighet kan man inte göra detsamma på regissören John Stockwell´s sätt att komponera bilderna. Det är snygg klippning och utnyttjande av finurliga vinklar ombord det trånga utrymmet.
Som ni hör imponerar det tekniska hantverket mer på mig än själva historien.

Den som letar en traditionell vattenskräckis med hajar här kan bli lite besviken. Hajarna är mer med som luriga biroller, skugglika hot, men får naturligtvis sina beskärda sekunder av fokus när det väl hettar till. Kanske är det ändå den mest realistiska hajfilm man sett på ett tag?

Dark Tide är inget du behöver lägga på minnet. Rent storymässigt en rätt klyschig rulle med den mentalt sargade hjältinnan som måste övervinna sina demoner för att kunna gå vidare. Vi har sett´et förut. Därmed inte sagt att det är dåligt här.
Men bäst är fotot!