Etikettarkiv: Rob Cohen

Maj 21 2018

The Hurricane Heist (2018)

Asch, jag är ju så svag för de här skräpfilmerna som förkläs i lite snyggare kostymer än de förtjänar. De här rullarna som lirar i skiktet omedelbart under top notch-nivån i action-Hollywood.
Filmer där det inte går att tänka för mycket…ehh..inte alls…på logiken i det som sker. Som att hoppa på en halvrasslig karusell på ett ambulerande nöjesfält och upptäcka att det ändå gav lite för biljettpengen.

Här blir det en mischmasch av katastrofrulle (Geostorm-ish) och heistfilm (Die Hard-ish…om man är snäll). Samtidigt som värsta orkanen hotar att välla in över kusten i amerikanska sydstaterna, planerar en skurkliga att lägga rabarber på miljoner dollars som finns på en av landets alla depåer för förvaring av kontanter. Ligan är så räliga att de till och med nästlat in sig bland den vaktstyrka som sköter om transporterna av cashen. Aj då. Alla är skumma typ. Utom den kvinnliga hjälten (Maggie Grace) som är stentuff badasstjej och genomhederlig. Tillsammans med ett brödrapar på orten, en vädersnubbe (Toby Kebbell) och en strulig bilmek (Ryan Kwanten), blir det till att stå upp mot buset. Vilket görs mestadels via shootouts i oväder och en lökig dialog. Plussa på med lagom ostiga CGI:effekter på stormen som hotar den lilla hålan där hela klabbet utspelas. Jamen, det var väl inte kattskit ändå. En stunds hjärnbefriad underhållning, en b-rulle såklart. Ytan är dock rätt snygg, vilket gör att den känns som en dyrare produktion än vad det naturligtvis är. Fokus ligger inte på att få till ett bra manus, mer att servera en stunds actionraffel utan någon som helst djupare mening eller innebörd. Jag drar direkt liknelser med den gamla 90-talaren Hard Rain. Är detta en ”upphottad” version av den kanske…? Regimannen Rob Cohen är kanske inte toppman i Hollywood, men kan ändå skryta med den gamla finingen Daylight på CV:et. Och första rullen om The Fast and The Furious. Jaja, det är som det är.
Vi som inte måste ha logik, absolut helt felfria effekter eller skådisar i toppklass…har lite småtrevligt här ändå.

Maj 30 2013

Alex Cross (2012)

Ännu en karaktär som återvänder in på banan.
Sist vi såg polispsykologen Alex Cross var han dock betydligt äldre och såg misstänkt lik ut Morgan Freeman i de två hyggliga Kiss the girls och Along came a spider.

Här tycks det nu återigen handla om en reboot, även om det aldrig uttryckts så med den här rullen. Kanske är tanken att jag som tittare ska lära känna personen Cross lite mer, förstå hur han hamnade i Washington som hjälp åt FBI. Det går sådär tycker jag dessvärre.

Bort med åldringen Freeman och in med yngre skådisen Tyler Perry som är så superduperfelcastad att det känns lite jobbigt att se på honom. Snubben har noll karisma och agerar osannolikt träigt. Desto bättre då att rutinerade regissören Rob Cohen har vett att stoppa in gamle Edward Burns i en sidekick-roll. Jag gillar Burns, även om han inte direkt rosat marknaden de sista åren…och dessutom inte syns till sådär jätteofta nuförtiden. Kanske man får vara glad för det lilla.

Dagens story bygger enligt uppgift på en sammanslagning av två romaner om Cross av författaren James Patterson, och bjuder till en början på ett mord i de mer rika kvarteren i motorcity Detroit. Ett sadistiskt mord dessutom och snart får Cross med undersökande anhang att göra med en synnerligen illvillig och klyschigt galen lönnmördare (Matthew Fox) som inte tänker stanna vid bara ett offer. Dessutom såklart en historia som ska nystas upp med lagom tilltagna hållpunkter. Håhåjaja.

Ingen thriller som direkt går på djupet, eller ens stannar upp en stund och försöker göra sina karaktärer lite engagerande. Detta trots att manus vräker på med personliga motgångar för Cross vilket ska göra honom än mer angelägen om att klämma åt den galne mördaren. Som ett utdraget tv-avsnitt ur valfri deckare egentligen. Vissa scener känns mer genomtänkta än andra. Mixen är med andra ord rejält svajig. Rejält.

Mördaren Fox har späkt sig till näst intill oigenkännlighet, John C.McGinley försöker sig på att spela något annat än Dr Cox (vilket naturligtvis inte går) i rollen som polischef, Jean Reno får lite betald semester med sina 10 minuter i storyn och några starka kvinnor går dessvärre inte hitta som får hänga med till slutet. Däremot då en stabbig och kantig huvudrollsinnehavare.

träskalle vs tokskalle. oklar utgång.

Men ok, jag ska vara snäll och skriva att regissör Cohen ändå är så pass rutinerad att han lyckas undvika kalkonfällan, att han vid ett par små sällsynta tillfällen skapar några smulor med scener som känns ok. Och Fox´s galenpanna till badass är så over-the-top att han nästan blir lite underhållande. Lite.

Alex Cross är sannerligen inget att skriva hem om. Grejen är dock att det känns som att det kunde ha blivit något mycket bättre om man gått in för det aningens mer. Som resultatet ser ut nu är det ännu en klyschig thriller med tv-serievibbar. Och sådana finns det alldeles för många av. Inte bra. Inte uselt. Bara rätt…fantasilöst. Betyget blir snällt idag, kanske för snällt. Beror det möjligen på åsynen av Burns..?
Assvag tvåa.