Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.