Rymdfarardrama i indieversion. Typ.
Här får vi Mark Strong som lägger sig till med amerikansk dialekt och ikläder sig rollen som mankinds förste astronaut på väg mot Mars. Varför uppdraget envisas med att vara ett solouppdrag ter sig rätt obegripligt, men hey, hur skulle vi annars kunna få den story som här serveras….

Till en början löper allt smutt, astronauten Stanaforth är rejäl fixarfrasse och har med sig en liten egenhändigt uppfunnen reaktor som ser till att fixa vattenförsörjningen på resan. Det är när det (såklart) strular med just detta, som problemen börjar hopa sig. Och plötsligt känner sig Stanaforth dessutom väldigt ensam i syn lilla rymdfarkost, trots de täta kontakterna med rymdkontrollen.
Jaha ja, en ganska udda take på det här med rymdresor, och vår längtan efter att åka till Mars. Inte en rulle för den som vill ha sedvanlig rymdaction eller effekter. Filmen utspelas uteslutande ombord på den lilla rymdfarkosten som har typ ett rum. Smart ur budgetläge för rullen. Men trots att det är uppenbart en relativt billig produktion, känns filmen faktiskt förvånansvärt snygg. Å andra sidan behövdes det ju inte så mycket stålars till löneutbetalning till skådisar. Det är ju bara Strong här, i bild banne mig 99,9 procent av speltiden. Okej, vi får en liten dos Luke Wilson också som rymdnisse i Houston. Klassiskt upplägg för alla storys som behandlar isolering och ensamhet. Hur länge ska Stanaforth palla trycket? Och vad händer med vattnet egentligen?

En sorts filosofisk sci-fi. Kanske med mer drag av gamla Solaris än dagens effektstinna rymdresor på film. Strong bär förstås hela rullen på sina axlar (han är ju så illa tvungen), och går in för det. Detta är troligen en rulle du antigen tycker om eller avskyr, som typ 90 minuters bortkastad tid. Själv blev jag sittandes med full uppmärksamhet, och drogs med av den märkliga historien. Tunga livsfilosofivibbar utlovas för den som känner sig hugad.

Avigt underhållande.

(Finns på Netflix)