Etikettarkiv: 1968

Aug 19 2015

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Jun 24 2014

Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!