Etikettarkiv: Bradley Cooper

Nov 29 2011

Baksmällan del II (2011)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Tjong, där har ni devisen som tycks råda i överflöd i Hollywood för tillfället. Blir det första resultatet en ekonomisk framgång, och  gubevars också lite framgångsrik rent omdömesmässigt, ja då är man väl en fullständig idiot om man inte ser till att krama ut lite extra dollars ur det framgångsrika receptet…

…eller bygger trenden möjligen på att vi som konsumenter och betittare så gärna än en gång vill återförenas med de figurer och karaktärer vi fattat tycke för? En sorts separationsångest som gör att vi kan ta halvslabbiga uppföljare så länge personmiljön blir densamma? Nu finns det ju de facto uppföljare som är precis lika bra, om inte (i sällsynta fall) bättre, men min omedelbara gutfeeling är att en uppföljare snabbt produceras bara ”därför att”.
Rätta mig gärna om jag har fel, detta är helt klart ett intressant ämne i filmvärlden.

Under tiden vi funderar vidare på detta spörsmål kommer här som på beställning en uppföljare till en av de mer roliga och nästan lite pinsamt jobbiga filmerna om att hamna i trångmål och besvärligheter när man minst behöver det.

Samma gäng och samma regissör, den här gången är det den nördige Stu (Ed Helms) som ska vandra längs altargången och eftersom hans tillkommande är av thailändskt ursprung så ska bröllopet hållas i Thailand under överinseende av den hårdföre och särskådande fadern till bruden, vilken för övrigt inte har mycket till övers för den något nervöse Stu.
Vänner och bekanta skyfflas naturligtvis över till Asien för ett par dagars festligheter, vilket också betyder Stu´s polare från förra filmen. Mot bättre vetande övertalas han också att bjuda med tokstollen och trubbelmakaren Alan, och en svensexa senare är allt som vanligt när gänget vaknar upp på ett hotellrum i Bangkok och inte har en aning om vad som hänt det senaste dygnet. Extra jobbigt också att brudens yngre bror verkar vara försvunnen, och något sådant vill man inte rapportera till amerikahatande pappan.

Bakfulla, desperata...och vilse!

Ja ni hör ju själva, dagens ord är….;smörpapper.
Lite snyggt lagt över originalhistorien där Todd Phillips flyttat över tokstollarna till smältdegeln Bangkok, en stad som naturligtvis inbjuder till rena galenskaper främst av sorten som hör hemma under bältet. Här finns inget nytt under thaisolen och absolut inga nyskapande idéer, känslan är istället att det bara är att kräma på enligt stilen som sattes i originalfilmen och göra det grisigare, plumpare och aningens mer över gränsen.

Visst…jag flabbskattar högt ett par gånger, fnissar åt pinsamheter och både Helms, Bradley Cooper och Zach Galifianakis (säg DET snabbt tre ggr!) vet precis hur spela sina karaktärer på bästa och mest underhållande sätt. Vad gäller Galifianakis känns det dock som han nog bör kolla runt lite efter andra riktningar i sin karriär, för visst känns väl Alan som en sorts odräglig släkting till Ethan i Due Date? Och det är inte menat i direkt positiv mening…

Baksmällan del II innehåller samma beprövade skämt som sin föregångare, kryddat med aningens mer vågade detaljer eftersom den fysiska miljön inbjuder till detta. Det är samma dumhumor, samma upplägg och precis samma väg i manuset som förut. Underhållande för stunden, men fräschheten i storyn känns långt borta och en ev. tredje del skulle garanterat sänka de positiva minnena av dessa otroligt krångliga svensexor. Ettan tål att ses igen, den här kan man arkivera med gott samvete.

Jun 17 2011

Limitless (2011)

Eddie (Bradley Cooper) är en sådan där filur som bara tycks existera på film. En godhjärtad slacker, loser, en poetisk drömmare med vass ironi som bor i ett råtthål och dras med författardrömmar.

Situationen antar än mer sunkiga kanter när även flickvännen Lindy (Abbie Cornish) får nog och lämnar tillbaka nyckeln. Bara elände i sikte, och en hyresvärd som vill ha betalt för släpande skulder. Fatta då att Eddie tar chansen när möjligheten att testa ett nytt piller som är så hemligt att det inte ens finns på marknaden dyker upp av en tillfällighet. Att pillret kommer från en mindre nogräknad langare som råkar vara ex-svåger till Eddie spelar väl inte så stor roll.

Eddie har på sin höjd räknat med viss energikick i någon form och är inte alls beredd på det som händer. Plötsligt ser han möjligheterna i varje situation, verkar fatta allt mycket snabbare och lär sig blixtsnabbt allt han koncentrerar sig på. Kroppen rusar in i en adrenalinkick av sällan skådat slag och på nolltid går Eddie från loser till supersmarting! Begäret efter mer piller vaknar och när han på inte helt ärlig väg kommer över en hel påse verkar vägen till framgång ligga öppen. Dessutom vill ex-flickvännen plötsligt bli en stadig flickvän igen.

Udda och fantasifull historia om vad som händer när man plötsligt har en chans att med konstgjord väg förändra den mindre lyckade tillvaro som råder. Hur långt är man beredd att gå? Hur spelar moralen in? Vilka risker känns hanterbara?

Trots att Eddies värld går från sunk till lyx på rekordtid lär han sig att allt inte är guld och gröna skogar. Framgång föder också press, och vem är han egentligen utan de mystiska och ”magiska” pillren?

Moral, etik och lite hederlig spänning vävs ihop en sorts mischmasch som underhåller rätt lagom. Bradley Cooper tar ännu ett kliv mot de större rollerna och gör Eddie till en figur det är lätt att tycka om och lida med när det kör ihop sig. För det gör det ju naturligtvis ju längre historien rullar på, en sådan hemlighet som Eddie ruvar på måste läcka ut förr eller senare, och när den gör det får han mer att hantera än vad han tycks klara av i den något luriga händelseutvecklingen där också Robert DeNiro finns med på ett hörn som slipad affärsmogul med egna intressen i Eddie och hans nyvunna kunskaper.

Stundtals snygga visuella tricks omger Eddies vedermödor, som för att verkligen åskådliggöra vad som sker med hans sinne och kropp, och det blir aldrig tråkigt men heller inte superspännande.

Limitless leker med den berömda OM-tanken, och vad man som individ är beredd att offra för framgång. Och är alltid gräset grönare på andra sidan? Stabilt om än aningens långdraget mot finalen som känns lite rumphuggen. Rubriceras väl bäst som ett sorts drama med lite mystiska förtecken. Underhållande dock där Bradley Cooper är bättre än historien.

”So, Eddie Morra… And you do know you’re a freak? What’s your secret?”
”Medication.”

Sep 9 2010

The A-Team (2010)

Tillhörde inte dem som tittade på den jönsiga tv-serien i början på 80-talet. Kanske ska man vara lika glad för det. Kanske inte. Här kommer nu i alla fall en upphottad filmversion där man egentligen bara använt sig av karaktärerna för att skapa en…tja..jag vet inte riktigt vad. Klart är i alla fall att dagens regissör, Joe Carnahan (Smokin Aces) satsat på fart, fläkt, over the top-ickelogik och en jädra massa ordvitsande.  Den visuella stilen och klippningen påminner starkt om just drivet i ”Aces..” och det finns inte en chans i världen att stanna upp för att konstatera att detta bara är en jädrans massa yta med något sånär snygg förpackning.

Det lustiga är också att det inte gör något. Inte alls faktiskt. Liksom i alstret Cop Out gäller det att koppla ifrån hjärnan och bara låta ögonen matas med diverse filmiska onyttigheter. Det smäller, dånar, skjuts, springs och vitsas hejdlöst. Till och med lite ansträngd romantik pressas sådär nödtorftigt in när tempot för en liten stund går ned. Liam Neeson är tillbaka i fin överdriven form, här kutar han runt och väser med ytterst sträv stämma faderliga råd till de andra i gänget. En Quinton ‘Rampage’ Jackson har fått den omöjliga uppgiften att axla Mr T:s paradroll från serien, något som givetvis är omöjligt. Istället gör Jackson så gott han kan för att ge sin rollfigur en egen identitet, vilket väl går sådär om man ska vara ärlig. Sharlto Copley (District 9) spelar den utflippade piloten Murdock helt enligt planerna med idiottilltag och knashumor. Sisten in i det käcka gänget av gamla soldater är Bradely Cooper (Baksmällan) som ”Faceman”, gängets charmör och fixarkille. Det är också han som larvar runt lite med den kvinnliga agenten Sosa (Jessica Biel), som leder jakten på den förrymda kvartetten, när tillfälle och filmtid ges.

Handlingen då? Inte mycket att fästa sig vid. De fyra anklagas för ett brott de inte begått, åker in i buren, bryter sig ut från densamma för att tillsammans och med en listig plan bevisa sin oskuld och avslöja de illvilliga bovarna som lurar i vassen. Vilka som vinner? Behöver du ens fundera på det? Carnahan kör på med sina gubbar och låter dem via sedvanligt snyggkoreograferade actionstinna sekvenser fighta sig fram till en klassisk uppgörelse med tillhörande cgi-effekter. Och framför allt, det är rätt roligt på vägen dit.

The A-Team är krystad och korkad story utan sans men gjord med en galen glimt i ögat, vilket gör att jag har så svårt att stå emot detta spektakel. Actionsekvenserna står som spön i backen och 117 minuter rullar på utan att jag hinner få tråkigt (även om manuset är vansinnigt endimensionellt) eller ifrågasätta mitt eget omdöme i någon större grad. Filmen är naturligtvis strunt, men den perfekta popcornsrullen en skön kväll!

Betyget: 3

Jan 6 2010

Baksmällan (2009)

Doug (Justin Bartha) ska till att gifta sig och kompisarna Stu och Phil fixar tillsammans med brudens bror Alan en liten weekendtripp till Las Vegas för hela gänget. Dags för en sista festarhelg som ungkarl.

Och som de partajar. Nästa morgon vaknar de alla upp i en totalt demolerad hotellsvit, och det värsta är att brudgummen själv saknas! Vad kan bli värre? Jo att ingen av dem kommer ihåg vad som hände kvällen innan eller vart Doug har tagit vägen. Nu gäller det att försöka minnas vad som egentligen hände för ett dygn sedan, och vägen dit blir allt annat än rak…

Upplägget för denna komedi kan låta som vilken dussinvara som helst, men i regissören Todd Phillips (Starsky & Hutch) händer blir det till en riktigt underhållande historia. Kanske den roligaste filmen som kom under 2009! Phillips håller sig från de flesta under-bältet-skämtena, och lyckas balansera på ett smart och fyndigt sätt på den slaka linan som kallas lågvattenhumor. Filmen ljuger inte om sitt enda syfte, att underhålla för stunden, och det är i ett sådant sammanhang som den står ut. Rapp, tempofylld och utan att stanna upp i någon sorts eftertänksamhet. Det är full fart från början och det blir bara värre…

De inblandade skådisarna gör sitt till för att detta ska underhålla hela vägen in i mål, något som ju amerikanska komedier ofta har så förtvivlat svårt med. Av de fyra huvudrollsinnehavarna är det utan tvekan Alan (Zack Galifianakis) som stjäl uppmärksamheten med sitt tokgalna beteende som ofta får mig att skratta högt i soffan.

Det blir ett digert jobb för de tre bakfulla gossarna att lösa mysteriet med den försvunne Doug, och dessutom se till att hinna hem i tid till det väntande bröllopet. Håll även utkik efter en störtskön Mike Tyson(!) i en liten roll, och alltid sevärda Heather Graham (Boogie Nights).

Baksmällan överraskar genom att vara rolig nästan hela tiden och rekommenderas på bästa sätt som motion till skrattmusklerna.

Betyget: 4/5