I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?