Etikettarkiv: Ron Howard

Jan 14 2010

Cinderella Man (2005)

Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.

Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.

Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.

Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.

Betyget: 4/5

Nov 17 2009

Änglar & Demoner (2009)

Att vara filmuppföljare till en bitvis ifrågasatt filmatisering av en från början kontroversiell roman är naturligtvis inte lätt.

Bara att ta beslutet att än en gång visualisera den gode professorn Robert Langdons äventyr bland gamla symboler och ljusskygga, hemliga, sällskap är en utmaning.
Trots långt ifrån översvallande reaktioner på det första äventyret, Da Vinci-koden, levererar regissören Ron Howard än en gång lite spekulativ konspirationsteori inlindat i fart, färger och gammal hederlig mysterielösning.

Änglar & Demoner får här fungera som en uppföljare till det första äventyret (i romanvärlden är det ju dock tvärtom). Vatikanen behöver Langdons hjälp när fyra av de främsta favorittippade kardinalerna att ta över den nyss avlidne populäre påvens lustiga mössa blir kidnappade. Dessutom tickar en gömd bomb, innehållandes det högst obskyra och livsfarliga ämnet antimateria, oundvikligen ned mot sprängningsögonblicket.

Jag är övertygad om att de flesta av er redan känner till grundstoryn, och frågan är väl bara egentligen om regissör Howard den här gången lyckats fullt ut med överföringen till filmens värld. Själv köper jag de två timmarna utan några djupare betänkligheter.
Givetvis måste man vara fullt medveten om att några smärre justeringar alltid behövs i originalmanuset för att passa in storyn på ett smidigt sätt. På sättet det görs här, lite snyggt ansträngt och överdrivet och utan några större avvikelser i sömmarna, fungerar det helt ok.
Den här storyn, liksom boken, är ju lite fartigare, lite rivigare.

Tom Hanks som programenligt återvänder som Langdon får den här gången finna sig i att flänga runt i ett upplyst Rom i släptåg med sin nya sidekick, den vackra Vittoria Vetra (Ayelet Zurer).
Och visst är det tillrättalagt, inte speciellt överraskande och ganska tillverkat enligt formulär 1A.
Men vad tusan gör väl det?
Egentligen.
Som tittare vet man precis vad man får och i vilken ordning, det måste ändå anses som två välinvesterade timmar om du är ute efter lite tillbakalutad popcorns-mysterielösar-actionfartig-historia. Vi pratar inget större djup här, utan bara lite simpel lördagsunderhållning till chipsen.

Och att blanda in gamla myter, symboler och hemliga sällskap är alltid gångbart och nöjsamt.
Inte minst i en miljö som Vatikanen med sin digra och ofta inte helt rumsrena bakgrund. På skådespelarfronten inget direkt nytt att rapportera. Tom Hanks cashar in sin lönecheck utan att glänsa. Lite träig, lite besserwisseraktig. Det handlar ju trots allt om en professor till yrket (även om man då och då kan få för sig att det är en modern Indiana Jones man glor på.)
Ayelet Zurer som Vittoria är den som får fungera som bollplank till Hanks när han går runt och tänker högt. Om denna Zurer vet jag intet, och hon gör heller ingen insats utöver det vanliga som kvinnliga sidekicks-hjältinnor ska göra; se snygga ut och leda vår hjälte i rätt riktning.

I övrigt figurerar Ewan McGregor, den pålitlige Armin Mueller-Stahl och självaste Stellan Skarsgård förbi i habila och nödvändiga roller.
Speciellt Skarsgård får stå för den obligatoriska tjurigheten och pessimismen. Rätt roande faktiskt. Alla, både de som läst boken eller ej, vet säkerligen vid det här laget att Langdon alltid klarar skivan, vad han än ger sig in på. När finalen väl sprätter in i den krattade manegen vet vi ju redan hur allt kommer att sluta.
Den högst förväntade vägen dit är dock fylld med, om inte överraskningar, så i alla fall snygga bilder över Rom i kvällningen och snärtiga actionscener blandat med lite upptempo vid väl valda delar i filmen.

Måhända är det orealistiskt och överdrivet, men det är förbaskat underhållande på vägen till finalen.

Betyget: 3/5