Nästan 10 år efter succén med
originalfilmen kände sig regissören Shekhar Kapur uppenbarligen inte färdig med berättelsen om Elisabeth I av England.
Eller var det möjligen de framgångsrika siffrorna i räkenskapsböckerna som triggade igång filmmakarna till ännu ett besök på 1500-talet..?

Nu är det 1580-tal i riket. Elisabeth är medelålders, rutinerad och precis den starka personlighet vi såg henne bli i slutet på den första filmen. Som vanligt en livfull tillvaro runt hennes hov men den trogne rådgivaren Francis Walsingham finns där och fixar det mesta. Elisabeth själv hänger mest med sina hovdamer och känner sig möjligen lite…uttråkad?

När äventyraren och upptäckaren Water Raleigh gör entré vid hovet väcks både hennes nyfikenhet och känslor. Raleigh lockar med historier och anekdoter från sina resor i främmande hav. Samtidigt viskas det om nya konspirationer, den här gången från Spanien och den något fanatiske Kung Filip II som vill förinta det protestantiska England till förmån för en ny världsordning där den katolska läran ska härska. Filip ger order om att en enorm armada ska byggas för att invadera England vid rätt tidpunkt.

En förutsättning för att den här filmen överhuvudtaget skulle kunna fungera är naturligtvis att Cate Blanchett gick med på att återvända i huvudrollen. Här är hon mogen, lite märkt av livet som påpassad drottning, men stundtals låter hon oss ana den nyfikna och sinnliga kvinnan bakom masken. Självklart briljerar Cate återigen i sina färgfulla klädkreationer och lägger den tyngd på rollen som behövs för att den ska vara tillräckligt intressant att fortsätta titta på. Geoffrey Rush återvänder också som Walsingham, men har en betydligt mindre roll här. Mer plats tar Clive Owen som Raleigh, äventyraren som lockas av både drottningens gunst, en hovdams lustar…samtidigt som han vill ut på haven igen.

Trots att Kapur rör sig i samma miljöer och fräser på med stilenliga scenlösningar och dramatik märks det ändå att det är en betydligt svagare film rent innehållsmässigt. Egentligen bara ett antal händelser och scener som staplas på varandra. Skärpan och flytet känns lite fluffigt. Kanske är klippningen också lite märklig på vissa ställen? Dagens historia är betydligt mer actioninriktad än dialogstinn. Inget fel på hantverket och det visuella såklart, men här blir det faktiskt lite…tråkigt efter ett tag. Som om historien förtvivlat famlar efter något att luta sig mot. Då och då får jag känslan av att Blanchett mest traskar runt, in och ut ur bild..för att regissören är lite osäker på var han ska göra av sin huvudperson.

strävsamt par med klass

Inte ens intrigerna med den skotska kusinen Mary Stuart (Samantha Morton) och hennes öde kan direkt få fart på historien i någon större utsträckning. Eller missförstå mig rätt nu, det här är ingen dålig film, därtill är de inblandade alltför rutinerade. Men den griper inte alls tag på samma sätt som den första. Vi vet att Elisabeth är den stadiga, förnuftiga och den gudalika (bildligt talat mot slutet) när det väl kommer till kritan. Det enda Kapur egentligen kan luta sig mot är att visa upp hennes intellektuella längtan samt saknaden efter kärleken. Och trots att han använder Raleigh som den utlösande faktorn i storyn, blir det aldrig direkt engagerande. Det spanska dilemmat avhandlas såklart, men hinner nästan inte börja förrän det är över med rätt trött CGI-hjälp.

Elisabeth: The Golden Age får väl ändå kännas som en ok avslutning på den visuella historien om denna drottning som under sitt styre trots allt gav England 44 år av relativt lugn efter sina företrädares mer konfliktfyllda sätt att regera. Trots ett betydligt tunnare manus är det fortfarande oerhört snyggt gjort med vassa detaljer och skådespel av klass. Pålitligt men inte speciellt utmanande för oss som tittar.
En uppföljare som nog inte behövdes om man ska vara ärlig.
Godkänt som hantverk dock.